-Nu står jag inte ut längre, väste Beata. Jag måste bli av med åtminstone en av dem. 
-Vi ger en kartong till de fattiga, sa Asta. Det kan inte Kapten ha något emot.
-Men stackarna i slummen, sa Coco. Vem tänker på dem?
Beata svarade inte på det utan stuvade ner en låda makrill i en sopsäck. De gav sig av mot staden Porlamars centrum.
-Det blir ingen riktig vinter här i Venezuela, sa Asta.
-Fisken tinar fort, sa Beata oroligt.
-Hundar tycker om oss, sa Coco. Riktigt mycket. 
De hade ett följe av ett antal slitna byrackor som verkade bli större, och flera, och lystnare för varje minut värmen frigjorde den utsökta doften av härsken makrill. 
-Vi måste bli av med dem, sa Beata och drog in dem i en tjusig varuhusentré. 
-Inte illa för ett u-land, sa Coco.
-Är det här hedningarna handlar? sa Asta. 
-Då har de bättre privatekonomi än mig i alla fall, sa Beata. 
De vandrade runt i den obeskrivliga mängden dyra varor som stod staplade och skyltade och guldsnöresinbundna. Julavdelningen bestod av sjuhundra kvadratmeter pynt, änglar och glittriga tomtar, snöpudrade granar och stjärnor en masse. 
Efter dem löpte ett  spår av allt mer illaluktande fisk. Väktarna i hörnen rynkade på näsorna. Expediterna såg irriterade ut. En av dem kom fram till Coco och började prata och gestikulera och peka på det mörka spåret i heltäckningsmattan. Coco såg snorkig ut och viftade med sitt VISA-kort. Ingen verkade imponerad. 
Expediten höjde rösten och skrek något mer uttrycksfullt på spanska.
-Är det ingen av oss som kan något av det här språket, sa Beata.
-Va fan culo, sa Asta tappert. 
Då bröt helvetet lös. Väktarna blåste i piporna och poliser kom farande. Ut åkte de, med handklovar, in i en svart maja.
-Vad sa du? undrade Beata under en stor polis med svarta mustascher.
-Det betyder någonting i stil med ta dig i brasan tror jag, sa Asta.
-Stoppa upp dig själv någonstans där bak tror jag är mer korrekt, sa Coco torrt.
Kapten tog emot poliseskorten med stoiskt lugn. Makrillen åkte tillbaka i frysen.
-Jag tänkte skänka mat till de fattiga i slummen, sa Beata. Nu när det är jul och allting. 
Det tyckte han var en bra idé.
-Men fråga först. Det är mycket med en hel kartong förstår du. 
-Ja ja, sa Beata. Vi kom hem helskinnade i alla fall.
-Just det, sa han. Och vilka var det du hade med dig i bilen? 
-Åh, det var några som snattat på julafton, sa Beata. Folk är för fräcka.
-Va fan culo, muttrade Coco som tjuvlyssnade i ventilen.
 

Nästa avsnitt

Till innehållsförteckningen

Arkiv

copyright  hamnqvist