-Vad lever ni av här mitt ute i Atlanten? frågade Kapten lotsen när de gick in mot kaj på Teceira, en ö i Azorerna.
-Åh, alla ostarna, skaldjuren, det fantastiska gröna vinet, sa lotsen och log brett. Här går det ingen nöd på oss. 
-Ni vill inte byta några av de där ostarna mot prima spekesill, sa Kapten och drog med lotsen ner i frysboxen.
-Tror inte det, sa lotsen artigt.
Teceira var lika välmående som lotsen. Alla putsade, målade och renoverade sina vackra gamla hus från kolonialtiden. BMW och Mercedes vräkte sig fram på vägarna. 
-Hedningarna är ovanligt civiliserade, sa Kapten till Beata. Det förvånar mig.
-Verkar som folk är mest, sa Coco för dagen förklädd för att få komma ut lite. De kör som hemma i Göteborg. 
-Kanske är det annorlunda längre söderut, sa Kapten besviket. Vi går till Santa Maria. 
Den rostiga skorven tuffade ner mot den sydligare av öarna. Till en början med såg den lika rosig och välnärd ut som Teceira men sen lyckades Kapten få syn på några trashankar som lagade nät i skuggan av en lokal krog. 
-Vi vill ha skaldjur, sa han på klingande spanska. Eller ost.
-Grönt vin, sa Coco som blivit törstig i värmen.
De kisade upp från näten och övervägde om de skulle förstå hans rotvälska eller om de skulle ge blanka fan i det. Kapten sken som en sol och vägde ivrigt på hälarna. 
-Vad betalar du? sa en av dem som såg relativt slug ut. 
-Inte betala, byta, sa Kapten. Prima mat mot färska skaldjur. 
Affären gjordes upp under ömsesidiga artigheter och lokal brandy i kantstötta glas. 
-Det är så de ska tas, de enkla människorna, sa Kapten nöjt. Finns det något bättre än människor som lever nära naturen, nära existensen, med döden inom synhåll?
-Dör de inom överskådlig tid så är det av skrumplever och inget annat, sa Coco men Kapten lyssnade inte på det örat. 
Dagen efter kom trashankarna förbi, till allas förvåning och Kaptens blomstrande förtjusning. Han gav dem de tre magraste kycklingarna i frysen och en hel låda spekesill, och kände sig mäkta generös. De å andra sidan hade inte uppfyllt kvoten av snäckor och musslor utan lovade högtidligen att komma tillbaka nästa dag. 
Nästa dag gick och inga trashankar syntes till. Ännu nästa morgon gjorde Kapten en lov på kaj men inga besökare. Till slut var de tvungna att åka vidare. 
-De kom aldrig tillbaka, sa Kapten besviket. 
-Tror jag det, sa Beata. Du gav dem gammal sill. De dog av botulism hela bunten. 
-En död i skönhet, sa Kapten. Hederlig norsk spekesill. Vad skulle livet vara utan den?
-Uthärdligt, sa Beata. 
 

Nästa avsnitt

Till innehållsförteckningen

Arkiv

copyright  hamnqvist