På väg till Tahiti gick besättningen in i resans svåraste kris. Det norska smöret tog slut. Kapten förstod ingenting. Så i Papetee klagade de sin nöd för Manu, en god vän till redaren som mött upp för att lotsa dem genom den franska byråkratin.
-Ont om proviant? Så kan ni inte ha det, sa Manu. Följ med mig.
Han stuvade in Beata, Asta och Coco i en vit BMW och körde iväg till ett stort köpcenter i utkanten av Papetee. De vandrade genom kilometerlånga rader av kyldiskar med ost, kött, grönsaker, bröd, grädde, smör, honung, frukt, fisk, skaldjur...
-Det här var värre än julavdelningen på det där varuhuset i Porlamar, sa Asta. Hur ska man kunna välja i ett sån´t överflöd?
-Det är bara att haffa en plånbok och löpa amok, sa Coco. 
-Allow me, sa Manu generöst i kassan och vägrade låta dem betala.
-Vi kunde ha plockat med de där ostarna också, sa Beata. Så dumt.
-Vill ni inte komma på middag i kväll, sa Manu när han lämnade av dem vid båten. Kapten och alla förtjusande damer? Kapten som stod på kaj tittade förvirrat på dem. 
-Jo visst, sa han. Men var kommer ni ifrån? Bor ni här i Papetee?
-Nej, sa Coco. Vi är fripassagerare. Vi kunde inte släppa iväg Beata på en båt med bara karlar. Fast det visade sig vara helt riskfritt. 
-Så nu är vi här i alla fall, sa Asta. 
-Jamen då så, sa Kapten. Då får vi väl tacka ja till en middag.
Ute på sin veranda hade Manu dukat upp en polynesisk specialitet - ikemata.
-Det är enkelt att göra, sa Manu. Färsk fisk - wahoo eller mahi-mahi, men kan ta färsk lax också. Då får man salta den för att dra ut en del av fettet. Sen skär man fisken i kuber, blandar med lika stora kuber gurka, tomat, sallad, det man har. Och sen häller man över limesaft. Det marinerar fisken, får den att "koka". Och så häller man över kokosmjölk. Det är min mor som gör den. God eller hur?
-Ljuvlig, sa Asta lyckligt och tog om.
-Vi har sill i lasten, sa Kapten. Det skulle vara en ära att få förära er några kilo. 
Beata satte ikemata i halsen. 
-Det kan vi inte göra, väste hon. Tina upp sexton kilo. Vad gör vi med resten då?
-Var inte så negativ, sa Kapten. Vi måste också vara artiga.
-Sill, sa Manu och log. Spekesill?
-Prima vara, sa Kapten.
-Fryst, sa Coco.
-Då har ni haft den ett tag förstår jag, sa Manu. Ska det inte vara mer ikemata? Nu när ni rest så långt?
-Ja tack, sa Beata och fick färg i ansiktet igen. Den är fantastisk.
-Det är något speciellt med färsk fisk, sa Manu. Eller hur Kapten?
Men Kapten fick inte fram något svar för han hade hela munnen full med mat.
 

Nästa avsnitt

Till innehållsförteckningen

Arkiv

copyright  hamnqvist