-Äntligen kan vi göra de stackars människorna glada, sa Kapten och beordrade att man lossade lasten. De hade kommit fram med rostiga skorven till Rarotonga och uppdraget var snart i hamn. Sprida civilisationen till infödingarna. Lära dem cykla.
Hamnsjåarna tittade konfunderat på när den ena trasiga cykeln efter den andra landade på kajkanten. En storvuxen karl satte sig på en minibike och försökte trampa några meter. Den sjönk sakta ihop på grusvägen. Han skakade med avsmak på huvudet och hystade den i en sopcontainer. 
-De ser inte så överväldigade ut, sa Coco som stod på övre däck och beskådade spektaklet.
-Trampcyklar, sa Hells Angels. Vem blir lycklig av det?
-Men de har det ju så fattigt, sa Asta. Säger Kapten.
-Här ser det inte för roligt ut, höll Florö med om och tittade på de korrugerade hamnskjulen. Men de ser å andra sidan inte utmärglade ut. 
-Snarare tvärtom, sa Coco. Jag känner mig smärt i jämförelse. Nästan mager.
Efter en stunds aktivitet tittade killarna på hamnplan på sina snygga armbandsur, vinkade avmätt till varandra och gick runt skjulen. Det hördes ett morrande och vrålande. Hells Angels stod lystrande som en setter mitt i fasansäsongen. 
-En Kawasaki, sa han. Och en Goldwing. BSA - en gammal goding. BMW, och där...en riktig cykel. 
En konvoj med välputsade, tunga motorcyklar spann loss på grusvägen och drog iväg upp mot vägen, passerade Fred´s Fried Chicken och försvann i ett moln av damm. 
-Så fattiga var de, sa Coco. 
-Finns säkert några mindre bemedlade om man letar i bushen, sa Beata.
-Fried chicken anyone, sa Florö.
-Det är hemskt vad ni äter, sa Kapten på kvällen när alla runt bordet tuggade på friterad kyckling, fish&chips och hamburgare från Fred´s tvärs över vägen. Var tog sillen vägen?
-Den har sällat sig till sina kamrater i havet. Den kände för att njuta sitt otium, sa Beata och nafsade på sin ostburgare. 
-Så gammal var den väl inte? sa Kapten.
-Nästan ett år äldre än vad Socialstyrelsen rekommenderar, sa Asta. Men det är ju hemma det. Där är man lite blödigare med livsmedelslagstiftningen. 
-Kanske var det därför jag fick den så billigt, sa Kapten. 
-Du menar inte att du betalade för den också, sa Coco. 
-Jag tog den på kredit, sa Kapten. 
-Jag tänkte väl det, sa Coco. Norrmäns sinne för affärer förnekar sig aldrig. 
-Man är väl inte svensk heller, sa Kapten och drog till sig ett kycklingben.

Till innehållsförteckningen

Arkiv

copyright  hamnqvist