-Åh, här luktar det som i Venezuela, tänkte jag på flygplatsen i Lima. Diesel och en intensiv lukt av ett rengöringsmedel som verkar säljas överallt i spansktalande länder. Och värmen. Lima är fuktigt och hett som i helvetet. Några veckor senare förvandlades verkligen centrum till ett inferno när fyra kvarter med butiksgallerior exploderade i ett tragiskt nyårsfyrverkeri. Men om detta visste vi ingenting när vi klev ut i gatan och fick tag på en taxi. Anna - min ciceron i Peru - vägrade betala turistpriser och schackrade på flytande spanska med de irriterade chaufförerna. 
-Treinta soles, vrålade till slut en efter oss. 
-Aldrig i livet, fnös Anna och forsade vidare. Max tjugo. Inte en centimos mer.
Trafiken var överväldigande. Körstilen ytterst flexibel. Filerna många. Jag satt i baksätet med vitnande knogar och upptäckte till min förvåning att inget hände. 
Vi tog nattbussen och somnade med krokiga ben. Tidigt på morgonen vaknade jag och tittade ut på ett månlandskap. Sand och sten, en skymt av ett gråblått hav och vägen som gick upp och ner i vida krokar. Vi var på väg till Arequipa. 
Arequipa ligger i öknen på en högplatå 2 350 meter över havet, men vägen går längs kusten. De sista timmarna klättrar bussen mödosamt uppåt och när man ser de tre vulkanerna Chachani (6 075), Misti (5 822) och Pichu Pichu (5 664) är man framme. Mäktiga vakter med ett lynnigt temperament. Utbrott och jordbävningar tillhör livet här och har alltid gjort. Inkaprästerna offrade de vackraste barnen för att hålla gudarna på gott humör. Bergsarkeologer har hittat ett flertal små mumier på toppen av Misti och andra vulkaner i området.
Den senaste jordbävningen inträffade i juni 2001. Den uppmättes till nära 7 på Richterskalan och inträffade som tur var en lördag eftermiddag när det var fint väder. Få arbetade eller var inomhus så antalet döda blev förhållandevis lågt, men enklare hus föll som korthus och många blev hemlösa.
-Det var det enda jag alltid varit säker på, sa Anna som var ute på gatan när husen började bölja upp och ner. Att marken man står på är fast. Men jag hade fel. Det var otroligt skrämmande.
Här skulle jag stanna en månad, fira jul och nyår, och upptäcka många sidor av Peru.
 

Arkiv

copyright  hamnqvist