Det stora äventyret är förvånansvärt oglamoröst. Jag vaknar och går upp till frukosten, äter, borstar tänderna. Sitter vakt i styrhuset. Äter lunch. Städar om det är städdag. Lagar mat om det är byssa-dag. Lägger patiens. Diskar. Tittar på vågorna, flygfiskarna, stjärnorna. Stjäl godis i akterförrådet. Läser gamla veckotidningar på norska. Skriver lite i loggboken. Undrar om det inte är dags att gå och lägga sig. Sätter igång fläkten. Sover. Vaknar och går upp till frukosten, äter, borstar tänderna...
Vi är på väg med lastbåt över Atlanten. Vi har passerat oljeriggar på Nordsjön, glimmande i natten som upplysta sagoslott. Vi har gått i den täta trafiken i Engelska kanalen med stora fartyg tätt inpå oss om styrbord och babord. Alla gick fortare än vi med våra modesta 8 knop. 
Vi har guppat omkring i Biscayabukten och försökt hålla tallrikar och fat på bordet. Vi har anlöpt Teceira, en ö i Azorerna, och sett valar, delfiner och havssköldpaddor på vägen. Nu är vi halvvägs till Venezuela.
Longituder och latituder smyger sig förbi oss och havet är stort och djupt och fullt med varelser och hemvister som vi inte har en aning om. Horisonten är obruten dag efter dag. Stjärnorna är otaliga, klumpar ihop sig i hopar och högar och vintergator. Fullmånen kastar långa skuggor på däck. Egentligen är hela situationen så fantastisk att den inte går att ta till sig riktigt. Så jag undrar om det inte är dags att gå och lägga sig nu. Det kan bli en lång, hård dag i morgon också, i skuggan, i värmen - med ännu en frukost på väg till Söderhavet. 
 

22N55
33W40

Flygfiskarna kommer svischande över vågorna med ett febrilt virrrrr och skvätter iväg över havet. Ibland är det bara en, ibland kommer hela flockar farande med sina kolibrivingar utspärrade över vattenytan.
Två stackare förirrade sig upp på däck och upptäcktes en morgon av kapten. Stela och med uppspärrade munnar låg de på lit de parade hela dagen. Det fanns inte en man ombord som kunde avstå från att ta dem och köra flygplan - vrrroom voosch. Med ett generat leende. Boys got to be boys. 
Flygfiskar ser ut som strömmingar i färg och storlek, men med stora, runda, svarta ögon och ett par elegant ribbade vingar som de flyger oväntat långt med. Om det inte kommer en våg i vägen förstås. Då försvinner de för en bråkdel av en sekund och studsar sen vidare åt ett annat håll, virrrrrrrrrrrr. 
Det har kommit fler och fler för varje dag vi går söderut. Första dagen vi såg dem var det lika märkvärdigt som att se en val blåsa ut på några sjömils håll. Fotografen ombord klagade bittert på att han inte hade fått se dem heller. Flygfän.
Jag antar att flygandet är en förfinad form av flyktstrategi när det kommer större, hungrigare, fiskar i havet. Eller så är det bara skönt med luft under vingarna. Kanske kan de själva landa rakt i maten efter en flygtur. 
Men de borde öva på själva landningen. Det är en skam att de, efter en elegant flygning - gärna med några fräcka glidningar i kurva, kraschlandar på mage och försvinner i ett plums. Allt annat än graciöst. Magplasket har fått ett nytt ansikte.
 

21N45
34W22

Livet tar sina egna vägar i byssan på en rullande skorv. Härom dagen begick tekannan harakiri och slog ihjäl sig i vasken. Glas lever farligt. Till och med stekspaden fick sig en släng av sleven och gick helt sonika av. 
-Den bästa stekspaden, sa stewardessen med en farlig glimt i ögat. 
-Dog på sin post, sa jag allvarligt. 
Kapten tittar oroligt i soppåsen varje gång han går förbi för att se vad som kostat pengar den här dagen. 
Men vi lär oss. Vi hittar nya, fiffiga lösningar på problemet med överdriven sjögång. Ett gott råd - cykelstroppar. De kan användas till att hålla kastruller på plats, hålla skåpdörrar öppna så att de inte står och slår en i huvudet hela tiden när man försöker ställa in porslinet, och är överhuvudtaget bra att surra saker med. Däremot hjälper den inte när man ska fylla och tömma diskmaskinen. Den har å andra sidan en tendens att tömma sig själv. På durken.
Men den verkliga räddaren i nöden heter slingerduk. Slingerduk består av små gröna gummikuddar, cirka 2 mm i diameter, hopsvetsade till en löpande yta. Med en slingerduk håller man det mesta på plats. Vi har med vördnad sett ett dukat bord svaja 45 grader med middagsdukningen helt intakt. I början hade vi den på några få strategiska punkter. Numera draperar sig slingerduk över alla plana ytor, diskbänken inkluderad. Vi vet inte hur vi skulle klara oss utan den. Slingerduken. För slingriga skorvar. Så är det när man är på utflykt på världshaven. 
 

21N10
34W55

Livet som svenska ombord på ett fd norskt fartyg med en i stort sett norsk, och manlig, besättning kan ha sina sidor. Svenskvitsarna susar genom luften. 
Ska de säga, tänker jag surt. Landet som flödar av regler och avgifter. Hur kan en norrman göra sig lustig över någonting svenskt och samtidigt betala kolsyreavgift? Skälla på Sverige och samtidigt betala löjliga matpriser, dubbelt så mycket för bilarna och pilsnern och cigarretterna? (Vad norska regeringen tar in på tobak och alkohol törs inte en syndig människa tänka på.)
-Sverige är storebror, tröstar han mig pedagogiskt när jag står i byssan och kokar av ilska. Vi har lillebrors-komplex. Så har det alltid varit.
Jaha, tänker jag. Det är så det är. Det är som med Stockholm och Göteborg. Vi retar livet ur oss på de dryga Stockholmarna. De förstår ingenting för de tänker sällan på att det finns ett Sverige utanför tullarna. Kommer de på det så tycker de bara att det är lite gulligt. Göteborgarna pratar så mysigt. 
Norrmännen har det likadant. De ser på svensk teve och vet vad som händer i allsvenskan och snusar Generalen. Vi får texta minsta lilla inslag på norska i rutan, och vilken dagstidning med självaktning bevakar Vikings kamp för silvret, trots att de har en svensk tränare? 
Men jag är långsint och svensk och ser att hämnden kommer. Förråden sinar. Karbonaderna sjunger på sista versen. Fiskkakorna gick åt på Azorerna. På Rarotonga får ni ingen brunost, pilutta er. 
 
 

16N25
45W39

Sova ombord är en sak för sig. Det är varmt. Det bullrar. Motorn som stånkar och går dygnet runt genererar stora kvantiteter värme som hade varit bra att ha på Barents hav men som här nere, på väg till ekvatorn, känns ganska överflödig. 
I början hjälpte fläktarna. Alla installerade sina fläktar hurtigt och raskt när temperaturen började ligga stadigt över tjugo. Frusna nordmän svettas ymnigt. 
Men det var bara början. Kvicksilvret kröp stadigt uppåt. Tjugofem, tjugosex, tjugosju. Idag är det lite över trettio grader, disigt och med en lätt, varm bris. Det var det igår också, och i förrgår.
Nu hjälper inte viftandet från fläkten längre. Den sopar bara runt varm luft och får kabinen att kännas som ett gammaldags torkrum. 
Fotografen släpade desperat ut madrassen på däck och försökte hitta Morfeus rike. Bara för att upptäcka att det är fuktigt. Runt 85 procent. Och obekvämt. Andre maskinisten sover konstant, överallt, dygnet runt, draperad på vad som finns av soffor, bänkar och underlag. Det är lite störande. Men säkert en fungerande taktik. 
Mot bullret hjälper inte mycket. En extra kudde över örat dämpar en del. Å andra sidan verkar man vänja sig vid det också.
Som kompensation för eventuell sömnbrist har vi tidszonerna. Titt som tätt ska klockan flyttas tillbaka en timme och så får vi en timme extra att dröna på nästa morgon. Det är mycket uppskattat. Känns tryggt på något sätt. Det jag förlorar i kvalitet får jag i alla fall tillbaka i kvantitet.
 

12N52
68W55

Vi har lämnat Isla de Margarita utanför Venezuelas kust och stannat till på en liten obebodd ögrupp - Islas de las Aves. Det är en i raden av flera ö-grupper som kantar kusten. Hit kommer invigda och dyker bland korallreven. 
Flera av öarna är bara bränningar i vattenytan. Skimrande i solen, med kritvita kantband av fin korallsand, ligger de som grynnor i det turkosgröna vattnet. Andra är större och gömmer sina invånare i laguner och tät vegetation.Vi smög oss in med dingen i ett av mangroveträsken. De häckande sjöfåglarna tittade förvånat på oss. Jag tyckte de vände sig till grannarna och sa förtrytsamt "Och det här som brukade vara ett anständigt ställe". Vita duntussar till ungar flaxade irriterat på vingarna och undrade var maten höll hus. Puttrandet av utombordsmotorn blandade sig med okända läten, knirpanden och tjattranden. Till slut kom en loj attack på inkränktarna. Fotografen fick en vitprickig rygg. Men det blev inte mycket mer av det. Värmen och friden tog överhanden.
Men nu är det slut på sötebrödsdagarna, Robinson- och Fredags-liv. Nu är det sjömansvardag igen. Ett ben till Panama på cirka fyra dygn. Vi har en slör som gör livet slingrigt för oss och jag kan inte få den ur huvudet. Jag nynnar den till disken medan porslinet rasslar och stormkrokarna klapprar.
"Måste vägen till Curacao gynga så? Ursäkta kapten att jag sjynga så....Till Curacååå, låta gyngan gååå..." För det gör den. Vägen till Curacao gyngar. Jag undrar om Povel visste det när han skrev den. Eller om orden bara kändes bra i rytmen liksom.
 

08N56
79W29

Vi har passerat Panama-kanalen. Efter många veckors grubblerier och funderingar på hur länge vi skulle behöva ligga ankrade, skräckhistorier om byråkrati, papper och gatuvåld, kom vi till Christobal, fick ombord den jovialiske lotsen, gick in i första slussen, Gatun locks, på utsatt tid så vi knappt hann rigga kamerorna och sen var vi på väg. Rationellt och elegant. 
Efter de fyra första slussarna föll mörkret och vi stävade ut i den stora insjön, Gatun lake. Naturen är fantastisk till och med i slussområdena. Otaliga trädsorter samsas på strandkanterna. Det låter djungel, precis som på teve. Det luktar träd och skog och mylla. Och sötvatten. Jag parkerade mig på norska ambassaden, en gammal läderfåtölj på övre däck som norrmännen tror att de har ensamrätt till bara för att de tejpat upp en norsk flagga där, och satt uppe tills vi gått igenom hela kanalen. Vi drogs av rostfria tåg backe upp och backe ner, tittade på små byar och övergivna kajer, och lyssnade ett tag på ett lokalt band som spelade i en barrack vid Pedro Miguel-slussen, strax innan Miraflores-sjön. 
Det är ett imponerande bygge. Redan 1534 funderade spanjorerna på möjligheten att bygga en kanal här. Fransmännen började 1880 men fick ge upp efter tjugo år.1903 tog amerikanarna över och 1913 stod den klar.
Sex timmar efter att vi gick in i den första slussen spottade kanalen ut oss i Panama-bukten. Gatubelysningen i Balboa försvann bakom oss. Där ute är det andra stora havet. Och för första gången kände jag mig mycket långt hemifrån. 
 

00S00
93W41

Det här var bättre än nyårsafton var vi rörande överens om. En del av oss hävdade till och med att det var bättre än millenniet. Jag menar, hur många passerar ekvatorn varje dag på väg från Egersund till Avatiu? Plötsligt kände vi oss inte som ett loppätet manskap utan som en exklusiv skara äventyrare på väg någonstans. Kamerorna klickade och videofilmerna rullade och styrman tutade högtidligt i mistluren. GPS:en och radarn gick långsamt över från 00N00 till 00S00 och vi var över ekvatorn. 
Ja ja, säger garvade sjömän. Så rart att de uppskattade det. Men det här var en alldeles märkvärdig dag på många sätt. Vi passerade ekvatorn en gråmulen dag. Termometern hade pressat sig upp till hela 18 grader. Havsvattnet låg runt 19 grader. Efter det fuktiga, heta bandaget som Karibien och Panama lindat in oss i är detta polartemperaturer. En kall svensk sommardag, på ekvatorn. När vi funderat på det ett tag dök lösningen upp. Fimbulvinter. Istiden är på väg, och nu är det Stilla havet som får ta smällen och inte stackars Skandinavien. En bok som cirkulerat ombord är Erlend Loes "L" om ett gäng gutter som drar iväg på en expedition till Cook Islands. De ska bevisa att Polynesien befolkades av indianer som kom på långfärdsskridskor över Stilla havet under den förra istiden. Problemet är bara att det inte verkar ha varit någon istid här nere förut. Vi har kommit gåtans lösning på spåren. Det blir istid här också. Om några dygn kommer vi, med den här takten på temperatursänkning, att vara ner på O och efter det är det bara en tidsfråga innan det fryser till ordentligt. Men innan dess ska vi döpas efter Neptunii alla regler, så nu gäller det att klä sig varmt. 
 

08S55
140W05

Efter tre veckors gång från Panama var mängden färskvatten i tanken nere på alarmerande nivåer. Kapten började se riktigt glad ut.
-Med så här lite vatten så måste vi nog angöra Nuku Hiva i Marquesas-gruppen, sa han. Det är emot alla regler för man ska klarera in på Tahiti först men det här börjar verka nödsituation, eller hur? Vi nickade instämmande.
Kapten hade berättat så mycket om Marquesas, om människorna - deras stolthet och generositet och motstånd mot fransk byråkrati och politiska idiotier från centralmakten i Papetee, att vi kände en spontan samhörighet med dem. 
Kapten hade rätt. De var precis så vänliga. Skjutsade oss fram och tillbaka i lilla huvudstaden Taiohae, en centralort med 1200 innevånare. Bjöd på vad de hade. När de skruvade på färskvattenkranen för att ge oss av sina egna sinande förråd - torkan hade varat i sju månader - så kom ett ordentligt regnväder in över bergskammen. Det var ett välsignat skvalande. Inte ville de ta betalt heller. Som tack lämnade vi över mahi-mahi - guldmakrill - och då blev de nästan rörda till tårar. 
-Vi får inte mahi-mahi längre, sa en av dem. Japanerna kommer med flytande fabriker och lägger milsvida nät. Tömmer havet. 
Som tur är har de någonting som inte japanerna kan ta med nät - noni. Ett extrakt på vildäpplen som visat sig verksamt mot cancer. Nu ska de få igång produktionen, kompensera den försvunna mahi-mahin och få fart på den lokala ekonomin. Hoppas bara att de klarar av att hålla byråkraterna i Papetee och Paris på stången också. 
 
 

15S15
147W00

Sen vi gick från Egersund i slutet av augusti har jag lärt mig mycket om vårt broderland i väst  Jag visste till exempel inte att norrmän är så bra på allting. Stewardessen Grete - som hellre räknar sig som rarotongier än Oslo-jente - har morrat och fräst över norrmän som tror de är jordens salt. Svenskarna är världens samvete, men norrmän är tydligen de som fixar allt annat här i världen. 
-Hade jag ingen aning om, sa jag omtumlad. 
-Så är det förstår du, sa Grete och dängde skurtrasan i diskbänken. Världsbäst på allt.
Därför har vi en epokgörande innovation på det här lastfartyget. Segel. Hundra kvadratmeter grön presenning på en bom ihopsvetsad av två telefonstolpar. Världens bästa segel, men kanske inte världens bästa bom för den knäckte sig inom loppet av tjugofyra timmars användning. Den stagades upp med en mitella av järn och tamp. 
Sen var det en svår natt med mycket vind. Då slet sig ett av skoten. Fotografen höll på att sopa sig själv i sjön när han sprang runt på lastrumsluckan och skulle bärga hundra kvadratmeter fladdrande segel på egen hand. 
Men trots dessa missöden är seglet uppskattat. Det ger i bästa fall en knop extra i fart och eftersom skorven knappt gör åtta knop så är allt utöver det välkommet. 
-Vi har gjort bra fart i det senaste, sa förste maskinisten John i morse. Nio knop ett tag, men så gick det ner till syv.
-Vi märkte inte att vinden vänt, sa han efter ett tag när vi undrade. Vi seglade baklänges. Nu är det nere. 
-Norsk segling, sa jag med vördnad. Alltid lär man sig någonting nytt. 

11 Ö 58
57 N 43

Till slut kom vi fram till Rarotonga. Jämfört med franska Polynesien, Marquesas och Tahiti, var det lite av ett antiklimax. Från fransk-maorisk elegans till brittisk koloni. Det första vi såg i hamnen Avatiu var fried chicken-macken. Sen dominerade fish and chips menyn på Blue Note i huvudstaden Avarua. Men bristen på elegans och finess hade väl varit en bagatell i sammanhanget om vi inte hade blivit helt depraverade på vägen. Vi råkade göra ett strandhugg på Maria Island.
Maria låg som en skimrande pärla i havet som var så otroligt blått. Ju närmare revet vi kom desto blåare blev det. Från marin till ultramarin, akvamarin, kornblått, turkos. Tom, vår styrman, rattade utombordaren och styrde in mot revet som saknade naturliga kryphål för en båt. Så vi tog oss över som man gör där nere på atollerna - surfade på en stor våg över de taggiga bränningarna. Det är ingen ofarliga manöver. Tom har själv haft en vän som klövs på mitten när hans dinge slog runt på revet. Men jag satt i fören, hänförd, och hade det varit min sista stund i livet så hade det ändå varit den bästa.
Inne i lagunen ankrade vi upp och vadade in mot stranden. Vi möttes av några nyfikna småhajar, och kryssade mellan stora musslor och sjögurkor. Fiskar pilade iväg störda av dessa klumpiga fötter. På stranden låg sanden bländande korallvit och vi strövade sakta runt, i och ur vattnet.
Maria är en helt obebodd ögrupp, upptäckt för inte så många dekader sen. Här fanns bara sporadiska spår av mänsklig aktivitet i form av uppspolade artefakter. Några bojar, en taiwanesisk medicinflaska i glas, några snörstumpar.
Solen stekte, tiden stod stilla. Tom hämtade ner kokosnötter och Karsten, andra maskinisten, fick korn på en kokosnötskrabba. Den blå giganten fångades in och blev en sen lunch ombord.
Så vad gör man sen? Efter paradiset? När alla sjömil är tillryggalagda och båten ligger vid kaj? När till och med gasten har gett sig av. Vi kände oss som råttor när Anticimex varit på besök. Hemlösa. Så vi åkte på en rundtur. Tom visade öns sevärdheter för oss. Platsen där de modigaste männen satte sig i sina kanoter och stack i väg över havet för att erövra nytt territorium. De hamnade så småningom på Nya Zeeland där de med stor framgång manövrerade ut ursprungsbefolkningen. Etnisk rensning heter det numera. Vi såg också den heliga mötesplatsen där alla familjerna på ön samlades för offer och rådslag. "Gå inte in där om du inte tillhör en familj" stod det på en stor skylt. "Jag känner att jag har gudarnas tillstånd" sa snickaren naivt och travade in. Så klart han blev sjuk. Ordentligt också. Tangaroa som är den lokala pampen på Rarotongas Olympen är en hetsig gud.
Men sen upptäckte vi dansen och trummorna, de ljuvliga parfymerna, Moori Beach och fick tag på ett rum på Malcolms Central Motel, strax efter posten, på vänster sida. Och då var det dags att ta flyget hem.
Någonstans över Hawaii körde de filmen The Perfect Storm. Jag fick så´n hemlängtan till havet att jag började gråta. Som tur var hade jag fått med mig en halsinfektion från Tahiti som jag kunde sysselsätta mig med resten av resan. Hostan höll hela planet vaket. Men går jag oförhappandes i närheten av Göta älv och ser en gammal skorv från Monrovia eller Panama så kommer det över mig igen. Havet är stort. Någonstans därute tappade jag mitt hjärta överbord.

Astas arkiv

copyright  hamnqvist