Vad gör man när man åkt hela vägen till Peru för att bringa julstämning och svenska traditioner från hela tjocka släkten till flickan i förskingringen och missat det viktigaste av allt? Senapssillen.
Eller missat. Flickans mor har en läggning åt katastrofhållet och var övertygad om att man inte kunde ta med sig en glasburk på flyget. Att den skulle explodera och marinera innehållet i resväskan. En gång slet sig en tandkrämstub när hon flög till USA på tidigt 70-tal. Anna fnös och undrade vad det var för dumheter. 
Men en mor i katastrofläge lugnar man inte så lätt så vi hade kommit fram till en kompromiss - inläggningssill på konservburk. I julstressen hade vi också lyckats lura oss själva att tro att den var inlagd, färdig och klar. Det var den inte, och i Arequipa visade det sig svårt att hitta svensk ättikssprit. Anna, som pratar utmärkt spanska men inte ägnat fem minuter åt matlagning, visste inte ens vad det hette. Hon visste inte vad smör hette heller. Queso fanns i kylen. Där stod vi utan smör och sill till osten. 
 

Julafton närmade sig och vi blev inbjudna att fira den med Annas pojkväns familj. Det var nu vi ville ha med oss ett helt svenskt smörgåsbord för att hjälpa dem förstå detta kallsinniga folk i nord. Jansson, köttbullar och sill. 
Jansson var inga problem. Ansjovis hade jag fått med mig i katastrofsäker konservburk. Köttbullar gick att rulla på peruansk köttfärs - fet och fin. Glömde löken men det gick ändå. Så var det den förlorade sillen. Jag rörde ihop en senapssås, kanske för att göra något slags substitut för att rädda julfriden. Såsen blev stark och förvånansvärt autentisk i smaken. Sen vände jag och vred på sillburken och försökte analysera vad som egentligen fanns i den. Sill och salt. En aning ättika. 
-Äsch, jag prövar, tänkte jag. Kanske blir den marinerad i såsen och ok om jag låter den stå ett tag. 
Två dagar stod den i frysen och funderade på saken. På den tredje återuppstod den som en äktsvensk senapssill. 
Vi bar den i tveksam triumf till Josés familj. Skulle den bli godkänd? Nu ska man betänka att peruaner har en mycket bra matkultur. Sopporna är fantastiska, skaldjuren och fisken likaså. En vanlig rätt är ceviche på rå fisk så vi tänkte att de kanske skulle acceptera sillkonceptet som sådant. Om den gick att äta alltså.
Morbror Miguel var pionjär. Han tog en bit sill på Husmans knäcke. Vi höll andan. De måste ha tyckt att vi var ovanligt kallsinniga nordbor där vi satt stela av anspänning och tittade på honom. Han tuggade och åt och tog om flera gånger. Vi säckade sakta ihop av lättnad. Sen blandades julkalkonen, äppelmoset och rödkålen med svenska klassiker. 
Vid tolvslaget serverades bubblande vitt vin och alla pussade varandra på kinden och tillönskade varandra Feliz navidad. Pappan smällde smällare från fönstret och lilla Jesus-barnet placerades i krubban. 
När kommer julklapparna? undrade vi klockan ett när det började bli sömnigt. De tar man lite nu och då visade det sig. Det är inte så viktigt med julklappar, det viktiga är att barnet föds och att man önskar sig något av det kommande året. Vi lämnade våra förståndiga svenska julklappar i knät på värdparet och snubblade ut till den väntande taxin. 
Nästa morgon var det sol och varmt och avokadoträdet skuggade vår lilla trädgård som vanligt. 

Senapssill på peruanskt vis - en nödlösning
1 burk inläggningssill, på plåtburk
1 dl Slotts senap på tub
1 dl peruansk senap - Montaza - eller dijonliknande dito
1 dl olja
1/2 dl tjock grädde
vitpeppar
Rör ihop såsen. Skär sillen i bitar och vänd ner i såsen. Ställ kallt minst 48 timmar.
Har ni vett att vattna ur sillen först kan man salta såsen en aning.
 

Arkiv

copyright  hamnqvist