Det var det enklaste vandrarhem man kan tänka sig. Ett lerhus med stampat jordgolv och ett stearinljus. Samt en fantastisk säng på höga ben. Jag som sov en prinsessa i den svala bergsnattens mörker och tystnad.
Vi hade kommit till en av dessa otaliga små byar som hänger som svalbon på bergssidorna i Colca-dalen - Cochiñihua. Vandrarhemmet, och en butik, ägs och drivs av señora Rufina och hennes man Miguel. Han var just denna kväll upptagen med att montera dalens första parabolantenn. Långt in på kvällen hände det historiska - man fick en första telefonkontakt med Lima. Nästa morgon var allt som vanligt för då hade antennen slutat fungera men det kändes trots allt som ett stort ögonblick. Eller ett fall framåt. 

Civilisationen rycker närmare. Det är Lima som gäller. Där flockas de som drömmer om ett liv med europeisk och amerikansk standard. Jag, som är bortskämd med civilisationens välsignelser och trött på dess förbannelser, tycker att det är märkligt att man byter bort frihet i bergen och mat på bordet mot ett liv med arbetslöshet, svält och droger. Men det där kan jag aldrig sätta mig in i. Jag ser det från fel håll. Med turistens rosiga glasögon.
Vi gick vidare från Cochiñihua till floden och oasen. Den här dagen var det tungt att gå. Slut på syre och ont om ork i benen gjorde att jag stod stilla och tittade på landskapet lite nu och då. Det var då jag såg den. 
-Är inte det där en kondor? hojtade jag till de andra som var långt före.
-Typisk kondor, skrek Geert tillbaka. Eller hur Raoul?
Vi tittade i tystnad på den mäktiga profilen som seglade högt uppe på vindarna. Sen bröt kackalorumet ut. 
Raoul skulle bli tvungen att bada naken med oss gringos i floden! En väluppfostrad, konservativ peruansk pojke med en lätt hip-hopaktig förklädnad skulle bada naken med skamlösa europeer, speciellt en mycket vacker och blond sådan från Holland. Han vred sig som en mask på kroken. Han tog till list och finter. Till slut lyckades han slingra sig av. 
Själv hade jag baddräkt på.
 

Arkiv

copyright  hamnqvist