Det finns olika sätt att närma sig Machupicchu. De djärva går i fyra dagar, sover dåligt på tunna liggunderlag i regnet och försöker undvika att trilla ner i passen. 
Vi andra tar tidiga morgontåget till Aguas Calientes för dyra pengar. Visst är det ovärdigt men är man lat så är man.
Tåget tuffar i stillsam takt ut från Cusco. Efter ett tag stannar det och går tillbaka. Sen går det framåt igen. Så zickzackar det sig över bergskammen. Vi kommer ut i Valle Sagrado på andra sidan - den heliga dalen. Helig enligt inkatraditionen eftersom det mesta växer i den. Fyra klimatzoner ryms på bergssidorna.
Väl ute i dalen går tåget något snabbare framåt. Det är vackert och lummigt. Jorden är röd och bördig. Här och var går kor och betar. Bergskammarna har gnistrande vita toppar. I Ollantamtambo stannar vi till ett tag. Då kommer kvinnorna med stora rykande fat, fulla av nykokta majskolvar. Choclo.
Den lilla staden vid foten av Machupicchu är egentligen staden Machupicchu, men eftersom den ligger i skuggan av den stora sevärdheten har den fått ge avkall på sitt namn. Nu kallas den Aguas Calientes eftersom det också finns varma källor på platsen. Det är här man kliver av tåget. Två järnvägsspår går rakt genom byn. Stora orangemålade lok tuffar två meter från uteserveringarna och hundar springer kors och tvärs på spåren. Loken tutar och brölar sig fram.
Från Aguas Calientes kan man åka turistbuss eller gå upp för berget. Men nu ville vi också vara djärva så vi tog stigen som börjar vid bron över floden Urubamba. Solen gassade, vilket är ovanligt för här regnar det ofta och ymnigt. Men vi fick svettas hela vägen upp. Till slut såg vi några hustak på bergssidan och där var ingången. 
Machupicchu är mäktigt. Det är obegripligt mycket sten som forslats upp till toppen av berget. Känslan att stå där är hisnande. Både över det storslagna i byggnadskonsten och den fantastiska omgivningen.
Det sägs att inkakulturens heliga byggnader formades efter djur. Machupicchu sägs vara en ödla som sover på berget. Och det är något dovt och inte helt ofarligt med stämningen här uppe. När solen går i moln känns det inte så vykortsaktigt längre. 
Den grå draken vaktar fortfarande sin skatt på berget. 
 

Arkiv

copyright  hamnqvist