-Vi kan inte fortsätta så här, sa han och lade ifrån sig hjälmen på en sotig köksbänk.
Asta skruvade på sig.
-Det verkar nästan som om du gör det med flit, fortsatte han.
-Det var en olycka, sa Asta. Jag gick bara in in badrummet och sen var gardinen helt övertänd.
-Och igår? sa brandmannen.
-Brödrosten var gammal, sa Asta. Jag visste inte att sladden gått sönder.
-Och före det så var det den självrengörande ugnen.
-Det var ju bara rök.
-Gott om rök, sa han och satte sig på en klen köksstol.
-Akta dig för den...
-Är det någonting som fungerar i det här hushållet, muttrade han och klev upp från golvet.
-Jag är kärnfrisk, sa Asta. Katten mår bra.
-Katten mår bra, mumlade fanskapet och försökte krulla ihop sig snyggt i kattkorgen.
-Du får inte synas, hade Asta talat om för honom med sträng röst. När det för en gångs skull kommer en karl över min tröskel tänker jag inte låta dig skrämma bort honom.
-Han kommer hit för att det brinner hela tiden, sa fanskapet.
-Må så vara, sa Asta. Men hur ska jag annars få hit honom?
-Kvinnlig charm?
De tittade på varandra.
-Fel av mig, sa fanskapet. Det blir korgen.
-Kattkorgen, sa Asta.
-Just det, sa fanskapet och slickade bort en sotflaga från svanstofsen.
-Vi får lov att göra någonting åt det här, sa brandmannen. Har du satt i batteriet i brandvarnaren?
-O ja, sa Asta.
-Och skaffat hemförsäkring?
-Två stycken.
-Syrgastub?
-Det finns syre för ett helt kompani här, sa Asta och klappade på skafferidörren.
-Luktar det inte gas här? sa han och vädrade i luften.
Fanskapet kröp ut bakom spisen.
-Åh nej, sa Asta. Inte gas. Nu sprängs vi i luften.
-Jag tar hand om det här, sa brandmannen. Oroa dig inte.
-Jag har fobi för hotell, sa Asta.
-Du kan låna min husvagn, sa han och krängde på sig hjälmen.



Arkiv

copyright  hamnqvist