Ur arkivet

Måndag den 25 juli 2005
Käpprätt åt helvete

-Var är Beata?
Asta tittade upp från en grotesk liten djävul i banankjol som dansade cancan. Hon torkade av penseln på fanskapet som satt bredvid.
-Hon var här alldeles nyss.
-Jag hittade det här i hallen, sa Coco och höll fram en rosa skumsvamp.
-Usch då, sa Asta.
-Tyckte hon verkade uppåt, sa fanskapet.
-Beata, ropade Coco.
-Ja vad är det, kvittrade det i Beatas rum.
-Kom ut. Jag vill prata med dig.
Beata sparkade upp dörren.
-At your service ma´m.
-Du har ätit godis.
-Jag? Moi? Du skämtar.
-Jag har beviset här, sa Coco och höll upp svampen. Vi nyttjar inte skumsvampar nå´n av oss.
-Den måste vara gammal, sa Beata och log brett.
-Du har florsocker på hakan, sa Coco.
-Puder, sa Beata och torkade av sig.
-Och du luktar sött.
-Det är för att jag är så söt kära du.
-Typiskt återfall, sa fanskapet.
-Och dig, min kära lilla demon, ska jag vrida huvudet av, sa Beata.
-Du rör inte min målarsvamp, sa Asta. Jag har en deadline.
-Får jag titta i ditt rum, sa Coco.
-Självklart, sa Beata och svepte ut med armen.
Coco kom ut med en tom påse från Godismonstret.
-Det blir återbesök på behandlingshemmet, sa hon kort.
-Nej, sa Beata och började gråta. Inte det där otäcka stället igen.
-Inget att be för, sa Coco.
-Det är mitt liv, sa Beata och snöt sig.
-Och vi kan inte stå och se på när du slänger bort det, sa Coco.
-Jag åker, sa Beata till slut. Men bara på ett villkor.
-Vad?
-Poliseskort, sa Beata.
-Jag ringer honom genast, sa Asta och kastade sig på telefonen.



Arkiv

copyright  hamnqvist