Asta samlade sig för ännu ett fasansfullt fondtapetryck. Coco botaniserade bland kryddburkarna för att liva upp en ansjovissavaräng på blåmandelpotatisbotten. Fanskapet plockade penseer i balkonglådorna.
-Jag står inte ut, sa Beata och drämde i några dörrar.
-Vilket jag är det som inte står ut, sa Coco lugnt och vispade ihop en äggvita.
-Outhärdliga, fräste Beata. Ni är sanslöst, otroligt, äckligt outhärdliga.
-Vad har vi gjort? sa Asta från staffliet.
-Hon är avundsjuk, sa Coco.
-På vad?
-Jag är inte avundsjuk, sa Beata. Jag är urless på era självgoda, harmoniska, utrycksfulla, kreativa, inåtvänt leende, urbota tråkiga existenser.
-Gör något roligt, sa fanskapet som kom in med hela famnen full av fem penséblommor.
-Jag har aldrig behövt göra något roligt, sa Beata. Jag har haft fullt upp att styra upp Asta och Coco.
-Och nu styr de sig själva, sa Coco. Irriterande eller hur?
-Men jag då? Vem ska styra upp mig?
Det blev tyst.
-Nej, kunde just tänka mig det, sa Beata. Efter alla år så vänder ni mig bara ryggen och så får jag, som gjort allt för er, klara mig själv.
-Problemet är, sa fanskapet försynt, att du måste göra det själv.
-Men de där två då? Har de bara utvecklats av sig själv kanske? När jag jobbat som en slav för att få ordning på dem.
-Vi kan säga så här, sa fanskapet och harklade sig.
-Vi klarade det ändå, sa Coco och ställde fram en skål med karamelliserade ostron. Trots din hjälp.
-Så nu är det din tur, sa Asta och tvättade av penslarna.
-Min tur? Beata såg sig omkring.
-Din tur att självförverkliga dig, sa Coco.
-Känna efter vad du verkligen är bra på, sa fanskapet.
-Jag är inte bra på någonting, sa Beata till slut. Jag är bara bra på att shoppa.
-Du får bli en sån där personal shopper, sa Asta. Göra av med andras pengar.
-Förena nytta med nöje, sa Coco och tog ner mandelkvarnen.
Beata tog ett ostron i ren distraktion.
-Det kanske är en idé, sa hon. Men kolasmak och ostron är ingen hit.
-Inga framsteg utan experiment, sa Coco. Tror du lakrits är bättre?



Arkiv

copyright  hamnqvist