-Ska jag ta med Beata till behandlingshemmet nu, sa polismannen och svepte av sig mössan.
-Kom in på en kopp kaffe vet jag, sa Coco. Vi har nybakade sockerfria muffins.
-Så trevligt, sa polismannen tveksamt.
-Vi har vanliga Mariekex också, sa Asta.
-Då så, sa han och satte sig försiktigt på en av köksstolarna.
-Beata är klar vilken minut som helst, sa Coco.
-Om en timme eller så, sa Asta.
Fanskapet kikade upp ur en av temuggarna som stod kvar sen förra kvällen.
-Trevlig katt ni har, sa polismannen artigt.
-En miniatyrskogis, sa Coco. Bördig från Hardangervidda.
-Det blåser så mycket där, sa Asta. De blir inte större än så.
Fanskapet gjorde en grimas och vände ryggen till.
-Originell, sa polisen i brist på bättre.
-Men jag ska återgå till mina tapeter, sa Asta motvilligt.
-Lämna du mig här med polismakten, sa Coco. Det går så bra så.
Han såg sig om efter möjliga utvägar. Skafferiet såg fullbelamrat ut. Coco visade tänderna.
Beata dök upp i köksdörren.
-Nu har jag bestämt mig, sa hon och ställde sig mitt på golvet.
Polismannen såg lättad ut och började resa sig.
-Jag ska inte åka på behandlingshem.
-Men vi har ju diskuterat detta om och om igen, sa Coco.
-Socker är lika illa som heroin, sa Asta som kom in från vardagsrummet.
-Det skapar bara elände, sa Coco. Depressioner, sockersfriterade proteiner, gråa hår.
-Svampinfektioner, benskörhet, migrän.
-Blir man åldersdement också? undrade polisen.
-Allt, sa Coco.
-Du måste sluta medan tid är, sa Asta.
-Jag ska, sa Beata. Men jag åker ingenstans.
-Hur ska då du göra? Asta lyfte upp fanskapet på axeln för moraliskt stöd.
-Här, sa Beata och la fram en bunt chokladkakor med 86% Valrhona. Det är steg 1.
-Och sen då? undrade Coco.
-Här, sa Beata och drog fram polismannen på köksgolvet. Steg 2.
-Är det inte risk att du ersätter ett beroende med ett annat, sa Coco.
-Heller sexslav än dement, sa Beata och slet med sig polisen in på rummet.
-Stackars sate, sa fanskapet.
-Lite får man offra för skönhet och hälsa, sa Asta.



Arkiv

copyright  hamnqvist