Ur arkivet

Måndag den 15 augusti 2005
Ser du stjärnan i det blå?

-Visst är det lite kusligt, sa Asta en kväll på balkongen.
-Tiden är ingenting, mumlade fanskapet.
-Är det ingen som vill ha popcorn, sa Beata i dörren.
-Du tycker inte om popcorn, sa Coco och satte sig i solstolen.
-Man kan göra undantag, sa Beata.
-Tänk att det bara fortsätter och fortsätter och fortsätter, sa Asta.
-Evigheters evigheter, sa fanskapet.
-Kan vi inte prata om någonting vettigt, sa Beata.
-En så´n här kväll kan man bara titta på stjärnorna, sa Asta. Det finns inget vettigare.
-Är det inget bra på teve?
-Vintergatan är verkligen magnifik, sa Coco. Vi borde skaffa en stjärnkikare.
-Man får svindel, sa fanskapet.
-Rederiet går i repris, sa Beata.
-Nästan så att man ramlar ner i himlen. Istället för tvärtom.
-Visst, sa Asta. Och det gör vi säkert också.
-Reidar är i full gång, sa Beata. Är det ingen som vill göra mig sällskap?
-Kom ut och insup lite kosmos istället, sa Coco.
-Smaka på verkligheten, sa fanskapet.
-Upptäck en värld utanför ditt eget vardagsrum, sa Asta.
-Så tjatiga ni är, sa Beata och försvann.
-Men vad hände före Big Bang, undrade Coco och kisade mot Aldebaran.
-Det vet man inte, sa Asta.
-Ett universum knoppades av från ett annat kanske, sa fanskapet.
-Och när det här är slut som universum så poppar ett annat upp.
-Eller flera.
-Eller helt andra.
-Vi kanske bara är en bubbla på ytan av ett annat universum, sa Asta.
-Eller ett Möbiusband i evigt kretslopp, sa fanskapet.
-Ingen människa vet vad ett Möbiusband är, sa Beata som stuckit ut huvudet igen.
-Och när tar det slut, sa Coco.
-Antagligen aldrig.
Vintergatan bredde stilla ut sig mot en svart augustinatt. De tittade upp på myriader av ljuspunkter, portvakter till ett ofattbart oändligt någonting. Coco rös.
-Nej, sa hon och reste på sig. Stjärnor i all ära men jag tror jag tar på mig något varmare.
-Stjärnor finns det gott om på närmare håll, sa fanskapet och pep iväg till tevekudden.
-Jag har gjort te och mackor, sa Beata.
-Kanske bäst så, sa Asta och stängde balkongdörren efter sig.



Arkiv

copyright  hamnqvist