Måndag den 14 november 2005
Livet som löneslav
-Det är inte klokt egentligen, sa Asta och kastade sig ner i soffan.
-Finns ingenting som är klokt, sa Coco. Bara mer eller mindre intressant.
-Hur trivs du på ditt nya arbete, sa Beata.
-Det vill du inte veta, sa Asta.
-Prat, sa Beata. Klart jag vill. Berätta nu.
-Ni blir bara avundsjuka, sa Asta.
-Klart vi inte blir, sa Beata. Det är ett hårt liv därute. Vi vill bara stötta dig så att du står ut.
-Vi har jacuzzi i duschrummet.
Beata och Coco tittade frågande på henne.
-Vi får gratis lunch leverarad varje dag, sa Asta. Vällagad vegetarisk mat. Lågt GI-värde.
-Fantastiskt, sa Coco lamt.
-Sen får vi sova en halvtimme på maten för att magen ska få arbeta i lugn och ro.
-Har ni gemensamt sovutrymme som på dagis eller egen soffa på rummet?
-Hängmattor.
-Praktiskt.
-Och så har vi åtta veckors semester och tre timmars hälsotid i veckan.
-Tyckte att du hade smalnat av lite, sa Beata tveksamt.
-Gratis hälsovård, medicin och akupunktur.
-Jaså?
-De erbjöd mig 35.000 i månaden men jag tackade nej, sa Asta. Det kändes orättvist mot de andra som bara låg på 33.
-Jobbar du heltid?
-Det räknas som heltid men i praktiken är det 75%, sa Asta. Chefen tycker inte att vi ska jobba ihjäl oss. Vi är ju trots allt inte hjärnkirurger och det viktigaste är att vi inte bränner ut oss.
-Och arbetsuppgifterna?
-Prata lite i telefon, vända några papper, vara social.
-Är ni många som gör det?
-Just nu är vi fyra på min avdelning men vi ska visst expandera så att vi inte blir överbelastade.
-Och chefen är trevlig?
-En dröm, sa Asta. Lugn och trygg, delegerar, låter alla ta ansvar men finns där som ett stöd.
-Låter himla trevligt, sa Coco.
-Och fullständigt orimligt, sa Beata.
-Jag sa ju att det inte var klokt, sa Asta.
-Och helt uppenbart en lögn, sa Coco. Du sliter som en galärslav på det där jobbet.
-Självklart, sa Asta. Men man kan ju få drömma lite mellan årtagen.
Arkiv
copyright
hamnqvist
|