Min tillvaro hankar sig fram på framtiden. Skulle inte framtiden finnas där som en möjlig utväg vet jag inte hur jag skulle klara av det - livet. Andra tycker om att leva här och nu. Jag tycker det verkar riskabelt.
-Iiiii, hörs det från kollegan.
-Vad är det? ropar jag över korridoren.
-Det regnar igen! Det öser ner. Det fullkomligt vräker ner.
-Lugn, det går över.
-Vad hjälper det? Jag lever här och nu!
-Sluta med det omgående, ryter jag.
-Snart säger du att det bara är på låtsas, fnyser den förorättade kollegan och hämtar en kopp kaffe ur det som stått sen i morse.
Det är ingen dum idé. I riktigt svåra lägen får man bli radikal.
-Jag tror jag är kär, sa jag en morgon när det stått en osedvanligt trevlig man i vägen.
-Go for it, säger kollegan som räds varken hjärta eller smärta.
-Men tänk, säger jag. Tänk om han är gift. Tänk om han vill ha barn. Tänk om han är socialdemokrat. Alkoholist. Frireligiös.
-Vad spelar det för roll, säger kollegan. Man lever bara en gång.
-Jag tar det nästa gång, säger jag och fyller på kaffekoppen.
-Vilken nästa gång? säger hon och ser förvirrad ut.
-I nästa liv. Man får sansa sig lite.
-Hur vet du att ni ses i nästa liv?
-Är han rätt för mig så dyker han upp igen, säger jag fylld av tillförsikt.
-Så länge orkar inte jag vänta, säger hon. Har han inte ringt inom 24 timmar är det slut.
Oavsett hur vi gör blir vi av med dem. Det är bara en fråga om taktik.
Men värst är det om våren. Då får man ta till knep.
"Snart kan vi andas ut,
då är våren slut."
Så står det på en lapp som jag satte fast på lampskärmen i april. Nu är våren defintivit slut så nu måste jag se mig om efter en ny hållhake på framtiden. Så jag skrev så här:
"Det är en tröst,
snart är det höst."
-Glädjedödare, sa kollegan. Det är nu det är som bäst.
-Inte alls, sa jag med fötterna på skrivbordet. Min bästa tid är snart.



Arkiv

copyright  hamnqvist