Ur arkivet

Måndag den 22 november 2004
Ett attans hattande

-Snö!
-Regn.
-Att du alltid ska vara så negativ! Jag säger upp mig.
-Ska du gå?
-Det finns andra här i världen som uppskattar en hårt arbetande demon, sa fanskapet och vred ur svanstofsen.
-Men jag gör bra kaffe, sa Asta.
-Ska vara det lilla då.
Fanskapet drog fram en astral resväska och slängde ner sin eldgaffel.
-Och jag är hemskt neurotisk.
-Bara spel för gallerierna, sa fanskapet och stängde väskan.
-Rysligt godtrogen!
-Det krävs mer, sa fanskapet.
-Vad ska jag göra? Asta satt med tårar i ögonen.
-Ta lite chanser, sa fanskapet. Riskera mera.
-Vadå riskera? Vilka chanser?
-Internet, fnös fanskapet. Dokusåpor. Sån´t krafs. Förstör hela ditt liv. Du blir bara tjock och inåtvänd.
-Men det finns ju inget annat att göra, sa Asta. Om man inte vill sitta på krogen och glo.
-Inget att göra? Hela världen är full med att göra!
-Men då måste man vara smal och vacker och modig.
-Nu säger jag upp mig, sa fanskapet. Här går gränsen.
-Är jag så dum?
-Inte bara dum, sa fanskapet. Idiotisk. Korkad. Imbecill. Du kan sitta här i teveträsket och ruttna.
-Du vill bara ut och ha kul, sa Asta.
-Det vill du med, sa fanskapet.
-Det är så svårt att veta hur man gör.
-Hur är inte viktigt, sa fanskapet. Att är det som gäller. Att göra, att resa, att mötas, att gå vidare. Att du är klumpig och tafatt spelar ingen roll.
-Jag är inte klumpig och tafatt, sa Asta. Bara lite blyg.
-Och?
-Att? Det är att som gäller?
-Defintivt, sa fanskapet.
-Det var attans också, sa Asta. Men du stannar?
-Kan man få en kopp kaffe?

Arkiv

copyright  hamnqvist