-Vad gör du, sa kamraten en dag på semestern.
-Ansar lite, sa jag och smusslade med pincetten.
-Har du skägg?
-Några strån här och där, sa jag.
-Rätt många överallt verkar det som, sa kamraten. Du har hållit på en timme nu.
-Jag ska ta bort dem permanent när jag kommer hem, sa jag. Man kan inte hamna på långvården så här. De skulle missta mig för grisslybjörn direkt och skicka mig på avlivning.
-Det är långt till långvården, fnös kamraten och tittade långt efter badvakten.
-Tiden går fort när man har roligt.
När jag kom hem gick jag direkt till den där rekorderliga skönhetssalongen som en, numera släthyad och rosenkindad, vän rekommenderat.
-Du har väl inte ryckt dem, sa den lilla väna människan bakom disken.
-Jo, sa jag.
-Men inte länge väl?
-Femton, tjugo år?
-Det stimulerar dem, sa hon allvarligt. De blir kraftiga och svåra att få bort.
-Men nu ska de väck, sa jag käckt.
-Det är fint att du har tagit ett beslut, sa hon.
Jag kände en viss sorg för mina hårstrån som nu skulle möta sin överkvinna.
-Gör det ont, sa jag plötsligt.
-Det känns, svarade hon och tittade ner i bokningslistan.
Varningsklockan ringde.
Jag fick ligga bekvämt utsträckt med fötterna i högt läge. De hade lugna favoriter i högtalarna. Ljudet från trafiken hördes svagt från yttervärlden.
-Nu börjar jag, sa den lilla väna människan och stack en nål i ansiktet på mig. Det blixtrade och sved till. Nålen grävde sig ner på nytt. Hela världen koncentrerades på en liten prick på min överläpp. Det sved till igen. Jag började förstå att det här inte skulle gå över i brådrasket.
-Går det bra? undrade hon vänligt.
-Javisst, sa jag med bruten röst.
-Vill man vara fin får man lida pin, sa hon snällt och brände sönder en rot till.
Hon visste säkert hur rätt hon hade.
-Då ses vi nästa vecka, sa hon sen när tortyren var över.
-Absolut, sa jag och vacklade därifrån tre permanenta hårstrån fattigare.
Det sägs att "hell hath no fury like a woman scorned" men den gubben kände visst inte till vad vanlig fåfänga kan ställa till med.



Arkiv

copyright  hamnqvist