-Var ska man vara under fotbolls-EM om inte i Italien?
Vi satt på en uteservering i Kalabrien, i den lilla staden Tropea, och väntade på att svenskarna skulle börja sin slakt av Bulgarien.
-I en del av Italien där man får dricka kaffe med mjölk hela dagen, sa kamraten nöjt och läppjade på sin latte.
-Tur för dig, sa jag, annars hade du svultit ihjäl.
-De har lemon soda på den här baren också, sa hon soligt.
Servitören tittade överseende på oss, de rara svenskorna som pratade fotboll och kom tillbaka varje kväll för glass och kaffe och strega. Ikväll önskade han oss all välgång i världen och log vänligt när vi jublade och tuggade på naglarna.
Som vi alla vet vann Sverige överlägset med 5 - 0. Italienarna skrev många långa spaltmeter i sportbladet om det kreativa spelet och de vackra vilddjuren - belli besti - som formade vårt blågula lag.
Nästa gång möttes Sverige och Italien. Vi var mycket lågmälda och skrek bara en smula när italienarna missade målet gång på gång. Sen grät vi lite när de lyckades peta in 1 - 0. Alla inhemske män log, mer överlägset den här gången. Vi förberedde oss på nederlagets beska kalk när bollen, i en villervalla av spelare, halkade på en häl och gick i mål. Vi skrek. Italienarna skrek. Sen blev det tyst och alla gick hem.
-Det var bara tur, sa servitören surt. Han gick ett ilsket varv och plockade disk, sen gratulerade han oss till målet. Vi förstod att det här var inte populärt.
Tidningarna nästa dag var fyllda med upprörda spekulationer och det började gå upp för både Italien och oss att de kunde åka ut redan i gruppspelet.
-Vad gör vi nu?
-Vi åker hem.
Och det gjorde vi. Samma kväll som Sverige mötte Danmark och Italien bara vann med 2 - 1 mot Bulgarien stod vi tryggt incheckade på flygplatsen och följde Italien-matchen i en tät klunga av hemvändande charterresenärer kring en rasslig tv-monitor. Spänningen var olidlig. Vi såg knappt någonting. När vi sakta ringlade mot våra flygstolar ringde kamratens mobil.
-Nehej! utropade hon. Alla stelnade till.
-2 - 2, väste hon till vänthallen.
Alla började krama varandra. Flygplatspersonalen hade stenansikten.
-Det var i grevens tid, sa kamraten när vi var i luften.
-Var ska man vara under fotbolls-EM om inte i Sverige? sa jag.
-Säkrast så, sa kamraten.
Sen gick det ju som det gick men vi slapp i alla fall få våra hyrbilsdäck sönderskurna av arga fotbollsupporters.



Arkiv

copyright  hamnqvist