-Här sitter man som en gammal nucka, sa Beata och tittade på en blek vårsol.
-Det är för att du aldrig kommer ut, sa Coco.
-Ut, sa Beata. Vad är det för mening? Man får bara pollenbesvär. Och kärleksbekymmer.
-Ikväll får vi göra någonting åt saken, sa Coco.
-Får jag följa med? sa Asta.
-Självklart, sa Coco. Varje tavla behöver en bakgrund.

På vuxendiskot var det packat med folk.
-En hel värld av möjligheter, sa Coco.
-Om man åker kommunalt ja, sa Beata.
-Nu ska du inte vara fjär, sa Coco och blev uppbjuden.
Asta och Beata tittade ut över mängden. Folk drack paraplydrinkar och kastade med blonderade slingor och skrattade med öppna munnar. Klockan närmade sig stängningsdags.
-Detta är ett inferno, sa Beata.
-Men ett rätt intressant inferno, sa Asta. Titta på han där. Han med retrostilen.
-Är det där en variant av jenka? undrade Beata.
-Fågeldansen kanske.
-Det är Postis, sa Beata.
-Då måste han vara dretfull, sa Asta. Postis dansar inte.
-Jag skulle inte kalla det dans heller, sa Beata.
-BEATA! brölade Postis. Hjärtat! Min snuttefiltsgullegumma.
-Han är inte full, sa Beata. Han måste ha hittat några andra spännande substanser.
Men Asta seglade ut i en finsk tango med en mörk kavaljer och hörde inte på.
-Du är mitt allt, sa Postis och dråsade ner i Beatas knä. Kan vi inte gifta oss?
-Gå hem, sa Beata.
-Här är min nycklar, sa Postis. Bär mig.
-Var inte dum, sa Beata. Gå härifrån.
-Så dum är jag inte, sa Postis och hängde sig runt halsen på henne.
-Jag kvävs, väste Beata.
-Kärleken är evig, nynnade Postis och hickade till.
-Du är för ung för mig, sa Beata och försökte lossa på hans seniga, tatuerade armar.
-Du är den enda för mig, sa Postis.
Beata tittade sig desperat omkring.
-Du är den enda för mig också, sa hon.
-Lyckan ler mot mig, sa Postis och blinkade i det starka ljuset.
-Alla andra har gått hem, sa Beata.
-Jag visste att vi var som gjorda för varann, sa Postis och somnade i Beatas armar.

-Den kvällen gav kärleken ett helt nytt ansikte, sa Coco.
-En riktig prakttavla, sa Beata.
-Men med en lyckad bakgrund, sa Asta och fortsatte texta på mobilen.



Arkiv

copyright  hamnqvist