Ur arkivet

Måndag den 3 mars 2003
Den tatuerade brevbäraren

-Är det inte barnarov? sa Beata och rynkade på näsan.
-Han är gammal nog att ta hand om sig, sa Coco.
-Och som han ser ut, sa Beata.
-Jag tycker att han är ganska söt, sa Asta.
-Kan man gå klädd så där, fortsatte Beata. Gå menar jag. Så trånga läderbyxor har jag aldrig sett på en människa.
-Utsidan har aldrig intresserat mig, sa Coco.
-Med ringar och spikar överallt, sa Beata. Han ser ut som en nåldyna.
-Piercing, sa Asta. Det ska vara så.
-Vem vet var han har resten, sa Beata och rös.
-Du kan vara lugn, sa Coco. Han är kartlagd.
-Vi har till och med lagt ut hans tatueringar på internet, sa Asta.
-Det är vedervärdigt, sa Beata. Varför går han aldrig? Har han inget hem att gå till?
-Han förhandlar med hyresvärden, sa Coco.
-Som vill rensa upp i ormbeståndet, sa Asta.
-Under tiden ska han bo här, sa Coco.
-Här! skrek Beata. Som han ser ut! Killen kryllar av löss, syfilis och ebola.
-Det finns mediciner mot det mesta, sa Coco.
-Och det är så praktiskt att ha honom här, sa Asta.
-Praktiskt? fräste Beata och torkade sig febrilt om händerna med antiseptiska våtservetter. Var är kolpulvret?
-Man slipper gå ut om man känner för det, fortsatte Asta och gav henne en burk från skafferiet.
-Även du min Asta? sa Beata och sjönk vanmäktig ner på en kökstol.
-Igår kom han hem med årets samlade New Scientist, sa Asta. I specialutgåva. Måste ha vägt nästan 20 kg.
-Kom hem med? sa Beata. Stjäl han åt er också?
-Han bär hem våra paket, sa Asta.
-Direkt utan att passera Harald, sa Coco.
-Om vi ber snällt.
-Lilla rara Postis, ropade Beata och sprang ut i hallen. Var är den lilla sockerpullan?
-Pratar du med mig? undrade Postis och stack ut huvudet ur badrummet där han satt och lyssnade på Nine Inch Nails.
-Du kan ta min säng, sa Beata. Duntäcket och alla kuddarna med.
-Hur mycket väger det? sa Postis.
-Duntäcket väger nästan ingenting, sa Beata.
-Paketet, sa Postis.
-Småpotatis, sa Beata. Men det är skrymmande.
-OK, sa Postis. Om jag får frukost på säng också.
-Allt du vill, sa Beata och pussade honom på den tatuerade pannan.



Arkiv

copyright  hamnqvist