Ur arkivet

Måndag 29 september 2003
Onkel Podgers ålagille

-Skitbra kalas, sa Postis och svajade betänkligt med en sexa skåne i handen.
-Du har väl inte gjort några dumheter, sa Beata.
-Självklart ställer man upp, sa Postis.
-Är du alldeles go´ i huvudet eller? skrek Beata.
-Så du tror att det är en stor ära att bli vald? sa Coco och log.
Postis tittade misstänksamt på henne genom snapsdiset.
-Vi måste hitta på nå´t, sa Asta och svalde en sexa av misstag.
-Nu är det final, sa Postis och lyste upp.
De såg den långa gestalten ragla iväg till ålakaret.
-Det går bra för honom, sa Coco som tittade på spektaklet i teaterkikare.
-Å du milde, sa Beata.
-Ring länsveterinären, sa Asta.
-Svårt fall, sa länsveterinären några timmar senare, men jag tror ni har klarat det rätt bra.
-Andas han, undrade Asta.
-Det skvalpar lite, sa han och lyssnade i stetoskopet. Men det kommer han att få upp snart.
Han drog sig tillbaka. Postis kom till liv i en förskräcklig utandning följd av en hostattack.
-Men de här gynnarna är svårare, sa han och plockade bort en ål som vägrade släppa taget. Vad har ni gjort med honom egentligen?
Han lutade sig tillbaka i soffan och stoppade en pipa. Postis låg utlagd på vardagsrumsbordet.
-Det är mitt fel, sa Beata och snöt sig. Han ville vara duktig på onkel Podgers ålagille.
-Han trodde det var en merit att bli vald till ålakung, sa Asta.
-Och att det skulle imponera på Beata, sa Coco.
-Han är lite dum, sa Asta förklarande.
-Så han ställde upp i tävlingen, sa Coco. Och så vann den stackars saten.
-Men är inte det en ära? undrade veterinären.
-Inte hos onkel Podger, sa Beata. Vi försökte säga det till honom.
-Onkel Podger gillar ål, sa Asta.
-Och onkel Podgers ålar är finsmakare de med, sa Coco.
-Så det duger inte med ett enkelt hästhuvud där inte, sa Beata. Han är en förskräcklig snobb.
-Så de agnar med årets ålakung, sa veterinären.
-Precis, sa Coco. Och Postis vann förstås.
-Och nu tror han att Beata älskar honom, sa Asta. Som hon grät och skrek.
-Det ska jag snabbt ta ur honom, morrade Beata.
-Älskade, sa Postis. Du räddade mitt liv.
-Jag ångrar mig, utbrast Beata men Postis lyssnade inte på det örat.
Det var fullt med näckrosor.



Arkiv

copyright  hamnqvist