Ur arkivet

Måndag den 22 december 2003
Julklapparna kom tidigt i år

Coco, Beata och Asta kom fram i god ordning till Bora-Bora. Solen gassade ner på basttaket till deras lilla bungalow på pålar i lagunen, vattnet skvalpade kristallklart och allt var frid och fröjd. Förutom att Asta sörjde sin förlorade lutfisk som tullen prompt tagit hand om.
-Skönt att vi blev av med den hälsorisken, sa Coco.
Då kom en rödklädd, överviktig man klivande på bryggan.
-Ho ho ho, finns det några snälla turister här? sa jultomten och svettades ymnigt under lösskägget.
-Ja, pep Asta och höll på att sätta kokosnöten i halsen.
-Du är tidig, sa Coco. Det är bara da´n före da´n före dopparedan.
-Hårt schema så här inför jul, sa tomten. Och så tänkte jag ta mig ett dopp. Men nu när ni ändå är här kan jag lika gärna lämna klapparna också.
-Ska vi få julklappar, sa Beata. Vad gulligt.
-Fick du vår önskelista, sa Coco.
-Jo, sa tomten. Men den var diger.
-Lite fred på jorden kan du väl ändå bistå med, sa Coco.
-Nja, sa tomten. Det är nog lättare med ett Alfapet.
-Vi satte vårt hopp till dig, sa Beata.
-Jag får höra med chefen, sa tomten. Men den här lilla damen har jag ett paket till.
-Till mig? sa Asta.
-Jag hörde om eländet på flygplatsen, sa tomten. Jag gillar också lutfisk.
-Visst är det gott, sa Asta.
-Med vitsås och kryddpeppar, sa tomten.
-Men inga ärtor, sa Asta.
-Och jag är inte mycket för senap.
-Inte jag heller.
-Men det är svårt att hitta lutfisk i Polynesien, sa tomten, så jag tog med en burk som jag fick i present för några år sedan. Jag har aldrig riktigt förstått mig på den men du kanske gör det.
-Röda Ulven, viskade Asta. Från 1994.
-Den är din, sa tomten.
-Du äter den inte här, sa Coco.
Två dagar senare roddes Asta ut till en liten ö i lagunen där hon fick spisa sin surströmming alldeles själv. Många år senare vallfärdade befolkningen dit för att andas den stärkande luften.
-Se det var en alldeles välsignad jul, sa Asta.
-Men den luktade förskräckligt, sa Coco.



Arkiv

copyright  hamnqvist