Ett avgrundsvrål hördes i sensommarnatten. Coco vältrade sig långsamt ur sängen och drog på den svandunskantade morgontrasan. Beata satte sig käpprätt upp och undrade om hon skulle ringa polisen. Asta stod skakande på sängen och stirrade framför sig. 
-Ett monster, stammade hon. Jag blev attackerad av ett monster. 
-Pytt, sa Beata. Här finns inga monster. 
Hon tände i taket för säkerhetsskull. 
-Mardrömmar, sa Coco och vände i dörren. 
-Titta här, sa Asta. En stor röd fläck bredde ut sig på överarmen. 
-Hmm, sa Coco. 
-Vad hände? undrade Beata. 
-Jag skulle precis somna, sa Asta, och hade släckt lampan. Då fräste det till. Som i en stekpanna. Och så brände det mig. 
-Såg du någonting?
-Två giftgröna ögon, sa Asta och började skaka igen. Klor som rev efter mig. 
-Är du säker på att du inte sov? undrade Coco.
-Sen försvann det under sängen, viskade Asta och pekade. 
-Aha, sa Coco. Det är någonting som dräglar under sängen. 
-Det är ingenting som dräglar under sängen, sa Beata. 
-Titta efter då, sa Coco. 
-Titta själv, sa Beata. 
-Hämta sopen, sa Coco. 
-Latfia, sa Beata och försvann. 
-Här var det gott om organismer, sa hon senare och drog fram dammråttor som skulle få en allergiker i koma direkt. Men inga monster med ögon och klor. 
-Nu bäddar vi ner dig, sa Coco, och så glömmer vi det här. 
-Men jag har ont, sa Asta. 
-Du ska få tomtebrus, sa Beata. 
De fiskade upp täcket från golvet och skakade av det. Beata drog underlakanet slätt och Coco puffade till kuddarna. Asta smög ner på golvet.
-Nämen, sa Coco. Vad har vi här?
Hon lyfte upp ett krumt kadaver i ena vingen. 
-Ett fruktat och berömt monster kanske?
-En geting? 
-Inte att underskatta i sommarens sista skälvande minuter, sa Coco.  
-Flög in och hittade aldrig ut, sa Beata.
-Dog en kvalfylld död i ett gassande söderfönster, sa Coco. 
-Stackars liten, sa Asta. Kan vi inte begrava den?
-Ger man sig in i leken... sa Coco. 
-...får man leken tåla, sa Beata och räckte fram papperskorgen. 

Arkiv

copyright  hamnqvist