Måndag den 26 augusti 2002
Hinsides härligheter
-Okej, sa Coco. Var är underverket?
Asta drog från förlåten.
-Det där? sa Coco. Har ni betalat
dyra pengar för det där?
-Vi gjorde ett fynd, sa Beata.
-Fick ni förstoringsglas på
köpet?
-Den växer till sig, sa Asta.
-Kan aldrig vara möjligt, sa
Coco.
-Med kärlek och rätt näring,
sa Beata.
-Då ligger den risigt till,
sa Coco.
Hon nöp i ett litet blad som
stack fram ur krukan.
-Det är ju inte ens en bonzai.
-Bonzai är ute, sa Beata. Ingen
människa har tid med sån´t.
-Det här är en växt
i tiden, sa Asta.
-Den självgående moderna
människans vän i vått och torrt.
-Så den tål torka? sa
Coco.
-En seger för tålamod
och kontemplation, sa Asta.
-Och så växer den långsamt,
sa Coco. Jag förstår.
-Det är en urgammal kulturväxt
som anknyter till vårt spirituella ursprung, sa Asta.
-En flaska konjak hade gjort samma
nytta, sa Coco.
-Du är en förtappad människa,
sa Beata.
-Dessutom är han så söt,
sa Asta.
-Vem? sa Coco.
-Killen på plantskolan, sa
Asta. Som Stefan Sundström med gröna gummistövlar.
-Nej, vi har inte plats, sa Beata.
Söderfönstret är fyllt.
-Några fröpåsar
får alltid rum, sa Coco och försvann.
-Jag kunde inte stå emot,
sa hon senare och ställde en kruka på bordet.
-Du ser, sa Asta. Man kan inte låta
bli helt enkelt.
-Men det är en sak jag inte
förstår, sa Coco. Den ser ju inte mycket ut för världen.
Varför envisas man med att kalla det olivträd?
-Det är bara för att hjälpa
dem komma ihåg att de ska växa upp till träd, sa Asta.
Lever man i tusen år är det lätt att tappa styrfart.
-Tusen år? sa Beata. Lever
de i tusen år?
-Minst, sa Asta. Om inte två.
-Och vem ska ta hand om dem när
vi är borta? Ska vi lämna dem vind för våg?
-Jag ser en möjlighet här,
sa Coco. Adoptionsförmedling. Hitta nya hem för hundraåriga
olivträd. Kan bli lönande.
-Det är lysande, sa Asta. Då
har vi råd med en till eller hur?
-Absolut, sa Coco. Jag ska bara
prata med banken först.
-Aldrig i livet, sa Beata. Och inte
efter det heller.
Arkiv
copyright hamnqvist |