Måndag den 23 september 2002
Mörkret sänker sig
-Vad gör du? sa Coco sömndrucket och vacklade in i köket.
-Äppelmos, sa Asta och rörde i kastrullen. Och chutney. Och
marmelad.
-Otroligt, sa Coco och satt sig med en duns. Asta satte fram ett glas
juice, rostade tre brödskivor, jonglerade med kaffeburken och stekte
ett ägg.
-Har vi nytt köksbord, undrade Coco och smuttade på skållhett
kaffe.
-Jag slipade ner och lackade om i morse, sa Asta.
-I morse? sa Coco. Det är morgon nu.
-Åh, jag vaknade ganska tidigt, sa Asta.
-Ge mig tidningen och ett nikotinplåster, sa Coco. Jag blir nervös
av att se dig.
Hon retirerade bakom spekulationerna om moderaternas eländiga
framtid. Beata dök upp i dörröppningen.
-Livet är slut, deklamerade hon. Se här.
Hon visade fram ett ben.
-Du är hårig, sa Coco utan att titta upp från tidningen.
-Jag är nyrakad, sa Beata. Men vad hjälper det?
-Ser fint ut tycker jag, sa Asta. Sätt på dig varma sockor
så känns det bättre.
-Strumpor, sa Beata. Vita ben. Strypkoppel. Alles kaputt.
-Ge henne några Cipramil, sa Coco.
-Jag har äppelcidervinäger, sa Asta. Nybakade muffins. Limemarmelad.
-Jag vill ha sol, sa Beata. 30 grader och sol. Välgräddade
greker, inte kladdiga muffins.
-Nu? När det äntligen är över? sa Asta.
-Nu återstår bara koma, sa Beata. Ett livlöst elände
till april.
-Äntligen luft som går att andas och ett värdigt liv,
sa Asta. Till april när eländet sätter igång igen.
-Det är höst hör jag, sa Coco.
-Oh ja, sa Asta.
-Fy hundan, sa Beata.
-Fridens liljor, sa Asta.
-Jag går i ide, sa Beata. Nu.
-Du har glömt några små detaljer, sa Coco.
-Kan inte vara möjligt, sa Beata.
-Hummer. Sensuella middagar.
-Kulörta lyktor och tända ljus.
-Siden, sammet.
-Trasa, lump, sa Beata.
-Smörfrästa kantareller.
-Man måste äta upp sig innan vintervilan, sa Beata. Ge hit
en muffin.
Arkiv
copyright hamnqvist |