-I år är det min jul, sa Beata. Förra året fick Asta bestämma och hur kul blev det?
-Det blev en avskalad och enkel jul, sa Asta.
-Avskalad, fnös Beata. Det var kalt och trist, inga ljus, inga tomtar, ingenting.
-Att sova på halmmadrass på golvet bara för att känna hur det kändes i krubban var en aning överdrivet, sa Coco.
-Så i år är det slut med hjärtnupna installationer med religiösa övertoner och sån´t där trams som solidaritet, sa Beata. I år ska vi ha en hedonistisk, traditionell, ombonad jul.
-Mer Dickens, sa Coco. Mer rödkindade äpplen, svällande plommon och rodnande aprikoser.
-Det ska bli en perfekt jul, sa Beata.
Lagom till Lucia var det ombonat, pyntat, fullt med glitter högt och lågt. Tomtarna slogs om utrymmet på varje hyllkant, och änglarna skavde vingar med varandra. Beata mös, Asta nös och Coco svepte en konjak i det överbefolkade tomtelandet.
-Bra för förkylningar, sa hon och fyllde på.
-Jag är inte förkyld, sa Asta. Jag är allergisk mot tomteskägg.
-Otur, sa Coco och bläddrade vidare i julnumret av skvallerpressen.
Tidigt nästa morgon, eller senare samma natt, klämtade det i tomteklockan på ytterdörren. Asta vacklade upp. Utanför stod ett Luciatåg. Grannbarnen var klädda i vita särkar, högröda om kinderna av trötthet med tända ljus i fumliga händer. Ett svart streck försvann in i lägenheten med ett ilsket fräsande, följt av en fetlagd foxterrier.
-Var inte det där grannens katt? sa Beata som kommit i morgonrocken.
-Vi försökte sära på dem, sa en snorig stjärngosse, men det gick inge´ bra.
-Nej vi hör det, sa Coco från vardagsrummet.
-Mina tomtar! sa Beata.
-De sjunger på sista versen, rapporterade Coco.
Asta tittade in i rummet.
-Oj, sa hon.
-Vadå oj, skrek Beata.
-Änglarna har inga vingar kvar.
-Stoppa de där monstren, tjöt Beata och kastade sig in i kampen.
-Gråt inte, sa Asta lite tafatt efteråt när djuren var utkastade och de kunde andas ut. Jag har några halmtomtar kvar från förra året.
-Du kan få min adventskalender med fyllning, sa Coco. Mörk choklad med körsbär.
Asta grävde i skafferiet. Hon drog ut en flaska.
-Se här, sa hon. Glöggen lyckades de i alla fall inte bita ihjäl.
-Skål för en stämningsfull jul, sa Coco.
-Det är ju ändå tanken som räknas, sa Asta.
-Skål, sa Beata och torkade kinderna med en söndertuggad julservett.

Arkiv

copyright  hamnqvist