Måndag den 14 oktober 2002
Man kan aldrig vara säker
-Coco drämde igen ytterdörren efter sig och rättade till
vitlökskransen.
-Man kan aldrig vara för säker, mumlade hon.
-Är det allvarligt där ute? undrade Beata som satt i soffan
och bläddrade i ett inredningsmagasin.
-Rena kriget, sa Coco. Jorden kommer att gå under.
-Det finns örtte i köket, sa Beata.
-Hellre en konjak, sa Coco och försvann in i badrummet.
Efter en timme kom hon ut med en immig konjakskupa innesluten i ett
moln av parfym. Asta nös.
-Måste du ha så mycket parfym på dig? snörvlade
hon.
-När koleraepidemin gick i Frankrike för en oherrans massa
år sedan, sa Coco och gled ner i soffan, så var det parfymarbetarna
i Grasse som klarade krisen. Det säger en del eller hur?
-Om vad, sa Asta. Industriproletariatets överlägsenhet?
-Parfymers renande inverkan, sa Coco. Det har man vetat i årtusenden.
Myrra, sandelträ och väldoftande oljor.
Hon lindade in sig i en alpackasjal och slöt ögonen.
-Underbart att vara hemma i säkerhet igen.
Asta nös, ordentligt den här gången. Coco öppnade
ett öga och tittade kallt på henne.
-Värst vad du lever om.
-Jag vet, sa Asta. Det började i morse.
-Vad började i morse?
-Det började sticka i näsan och klia i ögonen, sa Asta.
Jag är nog allergisk mot någonting. Damm kanske. Eller katten.
Hon snöt sig i en stor pappersnäsduk.
-Märkligt, sa Beata. Allergiker brukar väl inte snora så?
-Har du feber? röt Coco och satt upp i soffan.
-Bara några grader, sa Asta.
-Är det normalt det? sa Coco till Beata. För en allergiker?
-Tror inte det, sa Beata.
-Du har åkt spårvagn, sa Coco. Fast vi kom överens.
Asta snöt sig omständligt en gång till.
-Erkänn! röt Coco.
-Två hållplatser, protesterade Asta. Det spöregnade
Coco sjönk ner i soffan igen.
-De är inte mer snuviga där än någon annanstans,
sa Asta. Det var bara några stycken som hostade hela tiden. Och mindre
än hälften nös. Jag lovar.
-Fullpackad spårvagn, suckade Coco. Vad tänkte du på?
-Jag ville inte gå i regnet, sa Asta. Jag kunde ju bli förkyld.
Arkiv
copyright hamnqvist |