-Jag ska inte klaga på värmen, jag ska inte klaga på värmen, mumlade Asta medan svettpärlorna glatt trillade utefter kroppen på henne.
-Nej, vet du vad, sa fanskapet. Jag vill inte höra ett pip om värme. Typiskt svenskt.
-Men det är väl inte så konstigt, försökte hon. Man längtar ihjäl sig efter sommar och varmt, vilket det sällan blir, och så en vecka i maj eller juli slår det till. 35 grader och flödande solsken. Skrämmer turister på flykten och får en att gå i däck alldeles. 
-Förväntningarna som dödar, sa fanskapet. Längtar man för mycket blir man fort mätt. 
-Och inte går det att sova, la hon till. 
-Pip och gnäll, sa fanskapet. Så nu är det plötsligt bra med 13 grader och mellangrått hela sommaren?
-Vintern kan ju vara väldigt fin, sa Asta.
-Jaså, sa fanskapet. Tre grader minus med en rå havsluft där en tafatt köldknäpp inte hunnit plocka bort fukten. Ett stilla snöblandat regn som kryper innanför kragen, sugs upp genom skosulorna och tränger igenom märg och ben. Det blir mer ihållande och så börjar det blåsa upp. Du står på spårvagnshållplatsen och försöker kura in dig ett hörn men ett lågtryck från de brittiska öarna förstärks och vinden börjar yla i femton, sexton sekundmeter. Regnet kryper inte bara längs märg och ben, nu börjar det piska rakt igenom skelettet också. 
-Jag har ju lilla bilen, sa Asta.
-Ah, jag glömde det, sa fanskapet. Alltså. Lilla bilen står på en parkering och gråter hela dagen när du sitter inne i ett torrt kontorslandskap och hatar chefen. Regnet kryper genom lack och fälg. När du kommer ut står det en dyngsur liten bil där med stora pölar under gaspedalen och, helt logiskt, vägrar den starta. Du försöker torka av tändstiften och för att göra det måste du gräva djupt nere i motorblocket utan handskar, det är iskallt, och kommer ändå inte åt. Framför allt ser du ingenting i vinterkvällen för du har glömt ficklampan hemma förstås. Så då återstår bara att springa igång den med snöblandat regn och hagel piskande i ansiktet. Är det så du vill ha det?
-Man kanske kan ha värmen en bit bort, sa Asta. På Cypern eller Mallorca så man kan åka till den och inte behöver ha den i knät? På ställen där det finns luftkonditionering och skuggiga uteserveringar och kallt kaffe?
-Lagom sommar på lagomt avstånd, fräste fanskapet.
Asta vred sig som en mask i skuggan. Lagom, alltid detta lagom. Laget om, så det räcker åt alla, solidariskt dela med sig.
-Okej, sa hon. Vi får väl ta vädret som det kommer då. 
-Vuxenpoäng, sa fanskapet. Åtta komma fem i verklighetsanpassning. 
-Fast det kunde vara lite svalare.
-Minus två för envishet, sa fanskapet och doppade nyllet i en frappucino.

Arkiv

copyright  hamnqvist