-Med den här bilen behöver du inte vara rädd för syndigt leverne, sa Coco och sjönk djupare ner i passagerarsätet. Lilla bilen lutade betänkligt åt höger trots vänsterkurvan som Asta tog med koncentrerad min. 
-Och det kommer från en riktig expert, sa Asta och försökte hålla dem kvar på vägen när femtio meter långtradare blåste förbi på väg mot inlandet. Sikten blev sämre och sämre ju närmare Landvetter de kom och mörkret föll tätt mellan bergsknallar och skogar. 
-Annars hade man ju trott att en fransk bil aldrig skulle förneka sig, sa Coco, men det finns faktiskt en del asketiska drag i den här.
-Hur menar du då, sa Asta och försökte få liv i vindrutespolaren. En fin hinna av väg- och dieseldamm skymde den redan begränsade sikten. 
-Utanpå ser den bra ut, sa Coco lugnt och tände en Gauloise, men här inne vet jag inte. Det mesta av komfort saknas skulle man kunna säga. 
Hon skiftade position i sätet och bilen krängde våldsamt. 
-Nu tycker jag att du är orättvis, sa Asta. Det här är en bra bil. Den går i alla väder.
-Även en blind höna hittar ibland ett korn, sa Coco och försämrade sikten ytterligare. 
-Det är den enda personbil som klarat Mercedes terrängbana för militärfordon, fortsatte Asta irriterad. Den har gått över Anderna, genom Gobiöknen, Paris-Dakar, den går på en diet av konjak och bananer om det kniper. Är det asketiskt? Konjak?
-Men vad ska man ut i Gobiöknen att göra överhuvud taget, sa Coco.
-Äventyr, sa Asta sammanbitet. Spänning i tillvaron.
-Det är sant, sa Coco och tog ett krampaktigt tag i spännet till det rullbara taket när Asta gjorde ett formidabelt ryck och körde om en gammal rostig 240. Bara att åka med dig är en nära-döden-upplevelse. Spännande. Men knappast vällustigt. 
-Vi har olika behov, sa Asta. Olika synapser som vill ha olika sorts stimulans. Jag skulle dö av uttråkning med en vanlig bil. 
-Säg inte det, sa Coco. Men din själs salighet skulle ligga sämre till förstås. 
-Jag förstår inte vad du pratar om, sa Asta och försökte torka av en bit av vindrutan genom sidofönstret. 
-Titta framför dig, sa Coco. Vad ser du?
-Inte mycket just nu, sa Asta irriterat. Jag ser en liten smula av vägen och trettioåtta mötande strålkastare som bländar mig. 
-Just det, sa Coco. Här åker du den breda vägen, och ändå ser du den inte.
Asta drog in armen och tittade på Coco. 
-Ergo, du syndar inte, sa Coco.  
-Jag skulle ge mycket för lite synd just nu, muttrade Asta.
-Då får du byta en fransk bil mot en fransk man, sa Coco. 
-Hälsa Paris, sa Asta och tippade av henne på Utrikesterminalen. 
-Hoppas inte flyget är inställt, ropade hon sen.
-De skulle bara våga, log Coco vasst och tände en ny Gauloise.

Arkiv

copyright  hamnqvist