-Vad ser du på, sa fanskapet och klättrade ut ur snusskåpet. 
-Skräckfilm, sa Asta och sneglade mellan fingrarna. 
-Den ser inte så farlig ut, sa fanskapet. Nu kommer det en kille med yxa. Är det mördaren?
-Är han ljus eller mörk?
-Mörk.
-Det är mördaren. 
-Och nu jagar han en blond kvinna, rapporterade han. Vem är det?
-Flickvännen, sa Asta. Hon kom på honom när han slaktade sitt förra offer.
-Hur vet du det?
-Jag läste textremsan. 
-Kan vi inte ha lite ljud på? sa fanskapet. 
-Helst inte, sa Asta. 
-Ljudet gör halva filmen, sa fanskapet. 
-De lägger in subliminala signaler som sätter sig i det undermedvetna. Man är helt hjälplös. Det finns bara ett sätt att freda sig och det är att stänga av.
-Du är löjlig, sa fanskapet och försökte komma åt fjärrkontrollen. Det är amerikansk film. Det kan bara gå på ett sätt. 
-Man kan aldrig vara säker, sa Asta.
-Hollywood-filmer är pålitliga, sa fanskapet och drog omärkligt till sig fjärrkontrollen. På rutan kom yxmördaren framstörtande ur en garderob och fanskapet hittade rätt knapp. Ljudet från en hel studioorkester med avancerad mordfrenesi på repertoaren uppfyllde rummet. Asta skrek och intog biosalongställningen. Tummarna i öronen och fingrarna som pressade ihop ögonlocken. 
-Du kan titta nu, skrek fanskapet efter ett tag och petade henne i sidan. Det är över. Nu ska de pussas. 
-Usch så pinsamt, sa Asta och tittade i taket. 
-Har du sett sju procent av den här filmen är det rekord, sa fanskapet torrt. 
-Du behöver inte häckla mig, sa Asta stött. Jag är en känslig själ. Och bara för att den känsligheten har eskalerat så har jag också rätt att få finnas till.
-Jams, muttrade fanskapet. 
-Det är Hannibals fel, sa Asta. Jag fick en överdos i "När lammen tystnar". Efter den där upplösningen med pannlampan. Jag klarar inte spänning efter det.
-Men varför bryr du dig om att titta då, undrade fanskapet. 
-Jag måste ju veta hur det slutar, sa Asta. 
-Giv mig styrka, sa fanskapet. 
-Du kan få en alvedon, sa Asta. Det är det starkaste jag har hemma.

Arkiv

copyright  hamnqvist