-Blött om tassarna, sa lilla bilen. Vill inte stå ute.
-Det är ju bara tillfälligt, sa Asta. Och inte är det kallt heller. 
-Surt, sa lilla bilen. 
-Du blir varm när vi kommer igång, sa Asta hurtigt.
Nästa morgon hostade och hackade lilla bilen ömkligt. 
-Influensa, kraxade den. Nu har jag säkert mykoplasma i avgassystemet också. 
-Inte då, sa Asta och drog igen jackan tätare om halsen. Det här går så bra så. 
-Jag vill ha medicin, sa lilla bilen. Bensin med honung och Alvedon-olja.
-Ja, ja, sa Asta. Det blir nog bra med det. 
Regnet fortsatte att skvala ner hela dagen och Asta tittade oroligt på de tunga molnbankarna. När hon kom ut duggade det bara tätt. 
-Livet är orättvist, sa lilla bilen bittert. Jag är dyngsur. 
-Visst är det orättvist, sa Asta. På somliga ställen regnar det aldrig. Där rasar livet som ett korthus istället. 
-Skyll dig själv, sa den med ett hjärtskärande snyft. I morgon är jag död. 
-Så farligt är det inte, sa Asta och skuttade in i trapphuset. 
Hela natten skvalade regnet ner på takfönstret. Asta låg vaken och funderade på presenningar, gummipackningar och lufttorkare. Nästa morgon grydde grå och fuktig. Asta letade rutinmässigt efter det paraply hon inte haft på länge. Lilla bilen slokade i morgondimman. 
-God morgon, sa Asta käckt. 
Inget svar. Hon vred om startnyckeln. Ingen reaktion. Hon försökte med konstgjord andning. Inget. Till slut ringde hon en mekaniskt bevandrad vän och Volvo-ägare. 
-Den är död, sa hon med gråten i halsen. Och vi som skulle flytta in i garaget ikväll. Kanske kan vi bara baxa in den och låta den torka ut. 
-Kanske det, sa han. 
Senare på kvällen stod han med verktygslådan på trottaren och kavlade upp ärmarna. 
-På något sätt ska vi väl skrämma liv i den, sa han och viftade med en hylsnyckel. I värsta fall har vi dragkroken och kan bogsera den till verkstan. 
-Lilla bilen skulle hellre dö än låta sig bogseras av en Volvo, sa Asta. Men om det är det som krävs så får vi stå ut med det helt enkelt. Volvo eller dö.
-Den är redan död, sa vännen frankt.
-Jag kan försöka starta den en gång till, sa Asta och satte sig i framsätet. 
-Vroom, vroom, sa lilla bilen yrvaket. 
-Det är så de ska tas, sa han och tittade sig in i kupén. 
-Tänkte du låta en Volvo bogsera mig genom stan? sa lilla bilen. Jag trodde inte du skulle falla så lågt. 
-Jag var desperat, sa Asta. 
-Fruntimmer, sa lilla bilen.
 

Arkiv

copyright  hamnqvist