Asta kom vandrande längs landsvägen som Snusmumriken med en kappsäck hängande och slängande runt benen. Det skånska landskapet flöt ut i mogna guldgula nyanser.
-Vete och råg, tänkte Asta. Inte för att jag kan skilja dem åt. Men vackert är det.
En prydlig Volvo körde förbi i nittio. När dammolnen skingrats såg hon bara en röksvans som steg upp över pilallén. 
-En söndag i Skåne, sa Asta högt för sig själv. Absurt är vad det är. 
-Du känner dig väl inte ensam, sa fanskapet och stack upp nosen ur väskan. 
-Ensam? sa Asta. Jag känner mig som en öde ruin på Mars. 
-Det är så här på landet. sa fanskapet. Stillsamt. 
-Stillsamt, sa Asta. Det är mer än stillsamt. Det är skrämmande. 
-Som hämtat ur en Hitchcockfilm, sa fanskapet. Man väntar bara på att yxmördaren ska komma lubbande över fälten. 
-Tarkovskij, sa Asta. En ändlös Stalker. 
-Men vackert är det, sa fanskapet. Och varmt. 
-Och allthop är den där chaffisens fel, den som jag inte ska kalla fula saker, sa Asta.
-Det gjorde han snyggt, medgav fanskapet. Speciellt den där sista gesten när han la i ettan, släppte upp kopplingen och stängde dörren i farten.
-Hon som hann upp ramlade nästan av, sa Asta.
-Och du såg ut som ett får, sa fnissade fanskapet. 
-Det var inte kul, sa Asta.
-Det såg kul ut, sa fanskapet och rättade till anletsdragen. 
-Jag begriper mig inte på dem, sa Asta. Han såg att tåget kom in precis. Han måste ju ha kunnat räkna ut att några av dem skulle med bussen.
-Sista bussen för dagen dessutom, sa fanskapet. Men det måste du förstå. Folk som åker buss till Torekov kan man inte ta hänsyn tll. De som hör dit kör bil. Bentley, Rover, BMW. Inte Scania Vabis.
-Och jag som trodde att busschaufförer tillhörde LO-facket, sa Asta och nös. Röstade vänster och stod på folkets sida. 
-Inte då, sa fanskapet. Kommer du inte ihåg när de bytte spår efter Mariaplan, och bussade folk till Marklandsgatan?
-Njae, sa Asta. Det var väl ett tag sen?
-Då hade de som sport att köra från folk, sa fanskapet. Så fort vagnen kom startade motorn, och så fort de kom rusande i snömodden åkte den. Mycket elegant. 
-Det skulle vara skottpengar på dem, sa Asta. Hur många mil har vi kvar?
-Bara några stycken, sa fanskapet. Med lite tur hinner vi med ett åskväder till på vägen.
 

Arkiv

copyright  hamnqvist