-Det är inte klokt det här, sa Beata och hostade. Jag har inte råd att röka såna här Havanna-cigarrer. 
-Måste du röka alls, sa Asta och slog i soffkuddarna så de puffade moln av rök och damm. 
-Någon måste ju upprätthålla balansen, sa Beata, och eftersom den där människan inte tänker på någon annan än sig själv så blir det ju jag som får ta stöten. 
-Men tror du inte att det där med att summan av lasterna är konstant är mer som ett ordspråk? Ett uttryckssätt liksom?
-Vet du vad som händer när man arbetar emot ödet och makterna? sa Beata mörkt och blossade på en sur cigarrfimp. Hybris. Har du läst de gamla grekerna? Vill du påstå att hela vår civilisation bygger på lögner, myter och desinformation?
Asta hukade en aning bakom soffbordet.
-Våra grundvalar skulle brista i grunden om man helt plötsligt fick för sig att ta ödet i sina egna svettiga små händer, sa Beata med en främmande glöd i ögonen. 
-Ja, ja visst, sa Asta. Och då får du ta ansvaret och röka alla Cocos cigarretter som ödet tilldelat henne och som hon nu vägrar göra slut på. Är det så du menar?
-Det är så jag menar, sa Beata. Gud hjälpe mig om hon hittar på några fler dumheter.
-Mina änglar, ropade Coco och ramlade in genom dörren. Varför har ni inte sagt någonting?
Asta och Beata tittade oroligt på varandra. 
-Om hur de har det, sa Coco och slet av sig rävboan. De små liven.
-Vilka liv, rosslade Beata och försökte spotta ut den sura cigarrfimpen. 
-Våra vänner i hagarna, sa Coco. Våra systrar och bröder i naturen.
-Du har väl inga syskon, sa Asta förbryllat. 
-Sluta se ut som får, sa Coco. Jag pratar om djurhållningen, barbariet, kannibalismen, tortyren för att vi ska få äta blodig biff. 
-Säg det inte, sa Beata med svag och darrande stämma.
-Linser på faten gör själen glad, sa Coco. Här ska det inte vara mer biff. 
-Och du som inte ens tycker om kött, sa Asta och klappade Beata valhänt på armen. 
-Jag får lära mig, sa Beata. Jag får vara modig. 
-Vi ska göra revolution, sa Coco. Frihet! Rättvisa! Systerskap!
-Mul- och klövsjuka, sa Beata dystert och tittade på sina tår. 
-Jag kan hjälpa dig, sa Asta. Jag kan äta falukorv.
-Du är snäll du, sa Beata. Till skillnad från vissa.
-Var inte en sån egost, sa Coco. Tänk på andra för en gångs skull. 
-Det är det jag gör, fräste Beata och tände en cigarr. 
-Och så borde du inte röka så mycket, fortsatte Coco. 
-Det lugnar nerverna, sa Beata. 

Arkiv

copyright  hamnqvist