-Är den slut nu, sa fanskapet och sniffade sig omkring i hallen.
-Att jag är slut ja, sa Asta. Och var har du varit? 
-Någonstans där man inte serverar Stilton till nyårssupén, sa fanskapet. Civiliserade trakter. 
-Jaså, är du sur för den fortfarande, sa Asta. Cocos gamla Stilton. Den gick inte av för hackor inte. Hon fick panik och slängde den i mellandagarna. 
-Hur överlevde ni millennieskiftet då då? undrade fanskapet och rotade fram en kvarbliven slatt Laphroiag ur snusskåpet. Kontaktade ni isländska föreningen och köpte surhaj? Knäckte en gammal Röda Ulven kanske? Importerade några tusenåriga ägg?
-Nej, vi åt en liten supé bara, sa Asta. Coco gjorde några kräftkrustader och Beata hade med sig en liten hummer.
Fanskapet tog en klunk whisky och tittade på Asta. Det fanns något svävande och outtalat över henne.
-Jaha du, sa det. Några krustader. Var det allt? Kan ni väl inte ha blivit mätta på. 
-Plockar man i sig lite av varje blir man ganska mätt till slut, sa Asta och började plocka i diskstället.
-Hade ni ingen champagne, undrade fanskapet. 
-Jo just det, sa Asta. Champagne hade vi.
-Kanske en skiva gåslever också? 
-Bara en väldigt tunn, sa Asta. Den är väl mäktig.
-Aha, sa fanskapet, och så ett glas Sauterne till det förstås.
-Beata hade nog med sig en skvätt som blev över någon gång, sa Asta och vattnade blomman i köksfönstret. 
-Och det var allt, sa fanskapet inkvisitoriskt. Ingenting jag missade då? Som en matsked sevrugakaviar eller så? 
-Nu när du säger det så var det faktiskt en ynka pynka liten burk med sevrugakaviar som råkade hamna här av misstag. Jag vet inte var den kom ifrån. Någon av Cocos tremänningar från Ukraina kanske hade den med sig. Tog slut på ingen tid alls. Knappt en tesked fick man i sig. Eller två.
-Eller tre, eller fyra, fräste fanskapet. Det är tacken det för allt jag har gjort för dig, alla timmar jag lagt ner på att trimma dig, göra en satkärring av dig och så går du och mölar i dig en burk sevrugakaviar alldeles själv utan att vänta på mig. Fy bubblan vad orättvist.
Det rök och sprakade om fanskapet i flera minuter.
-Hur visste du att jag åt upp den ensam, sa Asta generat efter ett tag.
Fanskapet stirrade surt på henne.
-Skulle jag också ha gjort om jag hade fått chansen.
-På sig själv känner man andra, sa Asta.
-Klart man gör, sa fanskapet. Man är väl inte dum heller. 

Astas arkiv

copyright  hamnqvist