Ute ven nordan och ettriga små snöflagor satt som hullingar i den blåvita vinterhyn. 
-Jag måste få lite färg, muttrade Asta och gned sina nariga tassar. 
På solariet fanns det både tid, färg och nytvättade handdukar. Asta skalade av sig lager efter lager av kläder och kröp in i det syntetiska solljuset. Värmen steg, trevnaden spred sig med svettdropparna längs ytterkanterna. Då sa det pop. Någonting sprack. 
-Vad var det, undrade Asta och tog sig om nosen. Den kändes varm. Men i övrigt, ingenting. Hon fortsatte att grilla sin lekamen och tänkte inte mer på det. 
Efter duschen klev hon in framför spegeln, och nu såg hon. En stor röd blaffa på näsan. Små blodådror som spretade ut som Nilens bifloder över den runda knoppen, arv efter farmor. 
-De säger att näsan aldrig slutar växa, sa Asta en gång till Beata. Men det kan inte vara sant. Min är en rund knopp och den blir aldrig större.
-Bara rödare, sa Coco. Man ser direkt när du har druckit rödvin. Asta med röda mulen. 
-Tyst med dig, sa Beata. Det här är allvarliga saker. 
-Nu har hon rätt, tänkte Asta dystert där hon närsynt stod och granskade sin numera konstant röda mule. Synden straffar sig som fanskapet inte brukar säga. 
Tiden gick. Varje morgon tittade Asta på sin spegelbild och förbannade sin fåfänga. 
-Aldrig mer solarier, sa hon till Beata efter några månader. 
-Vadå, sa Beata och tappade en maska. Du går väl inte på solarium?
-Jag gjorde en gång, sa Asta, och se vad som hände.
Beata kisade på henne.
-Jag ser ingenting, sa hon och fiskade upp maskan. Blir det här lagom till din laptop?
-Du ser väl att jag har en röd prick på näsan, sa Asta.
-Jaså den, sa Beata. Den ser man inte. Men den kan du bränna bort.
-Laser, sa Coco ur soffdjupet. Man kan göra allt med laser nuförtiden. Ta bort rynkor, hakor, hela kroppsdelar. 
Asta funderade några veckor på saken och sen slog hon till. Två gånger gick hon och fick sticksig laserbehandling på nosen, men inte hjälpte det. 
-Vi får nog ta till nålen, sa hudläkaren till slut. Det känns lite mer men det klarar du. 
-Gör jag, sa Asta och svalde. 
-Inga problem, sa hon och klämde fast en jordande manick på Astas kallsvettiga arm. 
-Nu känns det en smula, sa hon sen och så fräste det till på näsan. 
Lukten av stekt fläsk viftade förbi. Hudläkaren fräste till några gånger med nålen och bacondoften blev allt tydligare. Asta studsade till varje gång och höll sig själv krampaktigt i handen. 
-Nu är det sista gången, klarar du det? sa den listiga läkaren och när Asta väste javisst så brände hon tre gånger till. Asta var halvvägs ut genom dörren innan hon kom på att det är kutym att man betalar och tackar för hjälpen. 
-Nu ser man att du har en röd prick på näsan, sa Coco när Asta kom hem.
-Det är ingen prick längre, sa Asta stolt. Det är en brännskada. 

Astas arkiv
 

copyright  hamnqvist