-Det här skulle mamma ha gillat, sa Coco och såg sig omkring i rummet. Kulörta lyktor och cocktailglas överallt. Serpentiner och konstiga små hattar i blank papp, frackar och dressar om vartannat. I en soffa satt sju personer i knäna på varandra och diskuterade tidens vara eller icke-vara. Två personer satt på golvet och spelade back-gammon medan ett antal dansade salsa på tre kvadratmeter bakom skrivbordet. Det lilla köket var sprängfyllt som vanligt. "You always find me in the kitchen at parties."
-Bjud hit henne då, sa Beata och slurpade i sig en gin fizz. 
-Det blir lite komplicerat, sa Coco. Då får vi pröva med anden i glaset eller nå´t. 
-Finns hon inte längre, undrade Asta försynt och försökte befria sig från confetti i håret. 
-Nej, sa Coco. Det var länge sen, men det är märkligt. Det var just idag det hände.
-Den 27 november? sa Beata. Vilket märkligt sammanträffande. Ska vi ställa in kalaset?
-Nej, sa Coco. Då skulle hon bli ledsen. Hon gillade allt som inte var normalt eller civiliserat. 
-Jag förstår, sa Beata. Det förklarar en hel del. 
-På den tiden när hon var ung var det annorlunda, sa Coco. Folk betedde sig ungefär som nu men man pratade inte högt om det. Mamma kunde inte med dubbelmoral och hyckleri, så hon gjorde som hon kände för. Det blev ju ramaskri förstås. 
-Jag kommer ihåg hur det var, sa Asta. Alla över tjugo var tanter, speciellt om de var mammor. Gick till hårfrisörskan en gång i veckan och hade lockar i pannan. Beiga crimplenedressar och bruna skor. 
-Åh, det stämmer, sa Beata. Jag fick en chock sist jag tittade i vårt familjealbum och såg bilder på min mamma. En liten tant, med sjalett runt permanenten, och så insåg jag att hon var nog bara trettio på det kortet. 
-Då förstår ni att det inte var populärt med en som köpte korta kjolar, lyssnade på pop, var frånskild och åkte utomlands titt som tätt. Hon såg inte ut som en tant, hon uppförde sig inte som en tant och var ingen tant. Tanterna blev avundsjuka. 
-Men det kan inte ha varit lätt att ha henne som mamma, sa Asta. Jag kommer ihåg att allt skulle vara så normalt och på riktigt. Jag skämdes när vuxna gjorde konstiga saker.
-Jag höll på krypa under bordet en gång, sa Coco. Jag var åtta år och vi gick till Stadt hotell, i den där lilla hålan vi bodde i, för att äta lunch. Och så välte hon ut ett glas öl.
-En katastrof, sa Asta. 
-Jag skulle ha dött, sa Beata. 
-Hon bara skrattade och torkade upp det och sen var allt som vanligt igen, sa Coco. 
-Det är skönt att inte vara åtta år, sa Asta.
-En klar befrielse, sa Coco.



Astas arkiv

copyright  hamnqvist