-Vad gör jag här, tänkte Asta förtvivlat och försökte få loss fötterna ur ett egenhändigt kopplat saxgrepp. Hon tittade ut över rummet och såg ett tiotal par som krampaktigt höll i varandra. I en stilla simultan rörelse, med regelbundna kollisioner, flöt de obönhörligt ner mot samma hörn som Asta ockuperade. 
Det hela påminde om en samling radiobilar på tivoli där alla barnen kör in i varandra under vilda tjut och skratt tills allihop fastnar i en klump och måste redas ut av radiobilskötaren, en kedjerökande mager man i fyrtioårsåldern. Enda skillnaden här var att förarna av ekipagen såg extremt koncentrerade och svårmodiga ut. 
-Det här är alltså tango, sa Asta till en axel och försökte lossa sin kallsvettiga hand ur kavaljerens panikslagna grepp.
-Det ska visst vara det, svarade axelns ägare  nervöst och harklade sig. Ska vi ta det från början? 
-Oh ja, sa Asta. Vi ska kanske börja där borta där det inte är så många?
-Absolut, sa han och sprang iväg med Asta hängande och slängande efter sig till andra sidan av rummet. 
Det hela började för länge sen när Asta började yra om tango och RioRio och Buenos Aires. Det går bra att tråna och längta så länge ingen tar en på allvar men Beata som aldrig har utmärkt sig för något sinne för humor tog henne på orden. Lagom till en försenad födelsedagsmiddag drog hon upp ett presentkort och sa:
-Du ska få det du alltid velat ha kära Asta. En nybörjarkurs i argentinsk tango. 
En söndag några veckor senare, i strilande vinterregn, sågs ett par kvinnor gå runt Odinsplatsen. 
-Det är bara en kurs, sa Beata. Du behöver inte jaga upp dig så för det.
-Jag kommer aldrig att komma ihåg stegen, väste Asta. Jag kan inte lära mig steg. Jag är inte systematisk. 
-Gör som du blir tillsagd, sa Beata, för en gångs skull.
-Men sen då, sa Asta. När man står där och ska göra det. 
-Låt honom föra, sa Beata. Det är mannens uppgift här i livet. När man dansar alltså. 
Just då passerade de en man som hyperventilerade i ingången till dansskolan. Han såg inte ut att känna sig så kapabel. Faktum var att han skakade i hela kroppen.
-Där ser du en som är nervös, sa Beata för att trösta. Du behöver ju bara hänga med i svängarna. 
-Tror du det, sa Asta misstänksamt och bet på nagelbanden. 
Två timmar senare stod de båda på gatan igen och undrade hur det hela hade gått till. 
-Bara hänga med i svängarna, sa Asta sarkastiskt. 
-Nu ska du inte vara så negativ bara för att det var lite svårt, sa Beata. Se det som en utmaning.
-Kamp på liv och död snarare, sa Asta och torkade svetten ur pannan.
-Då är det inte mycket att be för då, sa Beata. Hem och träna. På söndag gäller det igen. 

Astas arkiv
 

copyright  hamnqvist