Asta låg som en blek sparris i soffan med en hink på lagom avstånd. Coco var djupt nersjunken i bästa fåtöljen. En muntermometer samsades med en Gauloise. 
-Trettionio och åtta, kraxade hon och tittade närsynt på de digitala siffrorna. Tror jag.
-Jag mår illa, viskade Asta. 
-Du ska inte ha lite pastasallad då, sa Coco.
-Jag mår mycket illa, sa Asta.
-Hjälper inte Fernet Brancan, undrade Coco med en svag skymt av medlidsamhet.
-Inte ett dugg, mumlade Asta dämpat.
-Jag behöver morfin, sa Coco, eller magnecyl, eller metadon. 
-Du behöver pencillin, sa Asta. Var hittade du det där viruset?
-Park Lane, sa Coco. Helt värdelöst. Ingenting att ha i sängen heller. Bortkastad tid.
-Jag ska strypa den där värdelösa husläkaren, hördes det plötsligt från hallen. Beata kom instörtandes högröd i ansiktet. 
-Hundra kronor för vad? Kvacksalveri, bondfångeri, han borde anmälas till Socialstyrelsen. 
-Tyst, sa Asta. Jag kräks.
-Dämpa dig, kraxade Coco. Jag har virus i hörselgångarna.
-Sluta rök så går det över, fräste Beata. Jag har blivit felbehandlad.
-Fick du inget recept, undrade Coco stillsamt och tände en ny Gauloise. 
-Recept, sa Beata. Jag var inte ens i närheten av ett recept. Om jag så hade lagt mig ner och dött på dörrmattan hade jag fått ett recept. Vet ni vad han sa?
-Nä, sa Asta och Coco.
-Att jag frisk som en nötkärna, röt Beata och vräkte av sig duffeln. Hon slängde ut den i hallen och satte sig med en duns i soffan. Med mina luftrör, ständigt på väg mot ett astmaanfall.
-Har du haft något sånt då, sa Coco.
-Jag var på gränsen för några år sedan, sa Beata värdigt.
-Jaså du, sa Coco och snöt sig. 
-Tack vare din rökning antagligen, fortsatte Beata. Och sen skulle jag försöka få lite gehör för det faktum att jag är helt handikappad med den här värkande axeln. Vet ni vad han sa?
Asta och Coco tittade i taket och ut genom fönstret.
-Han sa att han hade ont i axeln själv, sa Beata. Mycket värre än vad jag hade, men om det knep kunde han sätta i en cortison- spruta.
-Vill du bli sjuk kan du lika gärna stanna hemma, sa Coco. Här har vi gott om sjukdomsalstrande organismer. 
-Och sen skrev han ut magnecyl åt mig, sa Beata utan att lyssna. Magnecyl? Ingen människa äter magnecyl.
-Ge dem till Coco, sa Asta. Hon äter allt.
-I brist på bättre, sa Coco.
 

Astas arkiv

copyright  hamnqvist