-Du försummar mig, sa lilla bilen och ville inte starta. Förra veckan var jag inte utanför garageportarna över huvud taget och innan dess var det jul. Sägs det. Och innan det så gick det evigheter utan att jag så röken av dig. Två veckor minst. 
-Förlåt, sa Asta ångerfull och stannade upp mitt i ett energiskt gasande. Det var så stökigt där runt jul. Ett packande och resande och nyårskortskickande. Och det var så kallt. Minst femton grader varenda dag. 
-Det gör inget, sa lilla bilen storsint. Jag har ett stort hjärta, batteridrivet, men du kan kompensera mig. Vi kan åka ut på Reservdelar.
-Har jag missat något fel på dig, sa Asta och slängde upp sidofönsterrutan för att komma åt garagelåset. Rutan kom tillbaka direkt och landade med en dov duns på Astas armbåge. 
-Du vet den där låsmanicken, sa lilla bilen, som är sönder på högra sidofönstret?
-Mmm, sa Asta sammanbitet och masserade den ömma knölen som redan var demolerad i omkullkörning på cykel en mörk natt i september. 
-Den låsmanicken är sönder på vänster sida också, sa lilla bilen. 
-Jag märkte det, sa Asta.
-Och du, fortsatte lilla bilen oförtrutet, torkarbladen går bara inte att ha längre. Du ser absolut ingenting längre. 
-Vi åker till Reservdelar, sa Asta. Nu.
Hitta nya låsmanicker till fönstren var ingen komplicerad historia. Reservdelsmannen fiskade upp dem direkt. Montera dem såg inte ut att vara riktigt lika enkelt. Men det cirklade en sysslolös kille runt disken, med sorgkantade naglar och en energisk aura. 
-Jag kan hjälpa dig, sa han när Asta ställt tillräckligt många dumma frågor.
-Oh, så bra, sa Asta. Och så ska jag ha nya torkarblad också. 
Asta och hennes nyfunna vän gick ut till lilla bilen och ställde sig att fixa. Medan han började byta fönsterlås gick Asta på den övermänskliga uppgiften att byta torkarblad. Gud uppfann hjärnan men använde uppenbarligen inte samma program till torkarblad. Till slut lyckades Asta, med assistans, få på det ena. Bara för att upptäcka att standardblad inte passade. Kom inte åt rutan liksom.
-Mycket konstigt, sa han bakom disken och rev sitt hår. Måste ha hänt något. De brukade passa.
Den arbetssugne mekanikern och reservdelsmannen letade igenom alla lådor, för standard och icke-standard, plastförpackat och i lösvikt, innan de till slut, med hjälp av våld, en bultsax och god vilja, modifierade två standardblad till liten bil-standard. 
-Där ser du, sa lilla bilen och fladdrade med strålkastarna. Jag är unik
-Det är bara ett finare ord för besvärlig, sa Asta och prövade nöjt de fräscha vindrutetorkarna. Men det ser bra ut.
-Jag sa ju att du behövde nya torkarblad, sa lilla bilen och fintade bort en Volvo.

Astas arkiv

copyright  hamnqvist