Asta vacklade in i vardagsrummet och damp ner i en sliten öronlappsfåtölj. Tyget var färgglatt, gula tulpaner på brun och avokadogrön bakgrund. Hon såg svagt grå ut i jämförelse. Coco däremot satt och bolmade i soffan och såg ut som hälsan själv. 
-Ta en konjak, sa hon. Du ser sjuk ut.
-Tvärtom, sa Asta svagt. Jag är mycket frisk.
-Kan aldrig stämma, sa Coco och knölade ihop fimpen i överfull askkopp. Du ser bedrövlig ut. 
-Jag mår bättre än på mycket länge, sa Asta rosslande. Nu vet jag hur det känns.
-Måste vara otäckt, sa Coco. Har du löss?
-Löss? sa Asta. Nej. Skulle jag ha det?
-Det ansågs vara ett tecken på hälsa förr i tiden, sa Coco. Om man ska tro Röde Orm.
Mjäll då? Skabb? Några innevånare över huvud taget? Finns ett gäng i den där fåtöljen annars.
Asta studsade upp och landade på vardagsrumsmattan. Väl där sjönk hon ihop med en suck och kom inte upp. Det slamrade till i hallen. Beata kom med två välfyllda kassar.
-Där är du ju, sa hon. Nu har jag handlat. Här ska det levas sunt.
-Inte om jag får bestämma, sa Coco och tände en Hofnar. 
-Två mot en, sa Beata. Du är i minoritet.
-Två mot en? röt Coco och sparkade på Astas lealösa lekamen. Har du gått på den där imbecilla människans dravel om hälsokost, vetegräsjuice och potatisvatten? Tänker du ta död på dig i förtid?
-Hon har kommit till insikt, sa Beata. Till klarhet om gifterna i naturen.
-Vilka gifter, sa Coco och kisade på Beata genom röken.
-Nikotin, sa Beata och viftade bort så mycket hon kunde av den. Koffein. Tein. 
-I teorin, sa Coco. Men verkligheten är att till och med lejonen på savannen drogar sig. Elefanter går i dagar för att hinna till fruktbaren i tid. 
-Och jag har sett  bilder på hur spindlar väver efter att ha fått i sig diverse, sa Beata. Det var ruskigt. LSD begriper man att det gör skada men du skulle sett den stackarn som fått i sig kaffe. Ingen ordning alls. Ångestladdat, söndertrasat, desperat.
Beata arbetade upp en inlevelse som fick henne att glöda som ett spanskt helgon i vardagsrummets halvdager. Asta låg på mattan och grät av ren beundran. 
-Nej, nu går jag och gör en kopp kaffe, sa Coco och hävde sig upp ur soffan. Är det någon som ska ha?
-Nej, sa Beata. Vi behöver inga kemiska kryckor i livet.
-Ja, väste Asta.
-Hon verkar ha svårt att klara sig utan dem, sa Coco och petade på Asta. 
-Var ståndaktig nu, sa Beata. Visa Coco att du har karaktär.
-Med eller utan socker? sa Coco.
-Med allt, sa Asta. 

Astas arkiv
 

copyright  hamnqvist