-Jag är sjuk, sa Coco bekymrat. Jag har börjat träna.
-Har du, sa Asta förvånat. Kan du sån´t?
-Det är Beatas fel, sa Coco. Hon hade läst nå´n artikel om benskörhet och östrogen och gud vet vad och tvingade mig att börja. 
-Men jag tränar också, sa Asta. Det är inte så dumt när man väl har vant sig. 
-Nehej du, sa Coco och tände en extrastark Gauloise som hon smugglat in från Frankrike i en genmanipulerad grisbil. Eller om det var grisarna som var manipulerade? Asta hade lite dimmig uppfattning om hela historien som hon helst inte ville känna till. Inte med ett faderskap som gammal polismästare i Rödberget. 
-Men det börjar urarta, sa Coco bistert och blossade på den stinkande fimpen. Vet du att det är beroendeframkallande?
-Rökning ja, sa Asta. Det är lika hemskt som heroin säger de som vet. 
-Nej inte rökning, det kan man väl klara av, fräste Coco och det rök ur näsborrarna. Men träning. Träning är beroendeframkallande. Kör igång endorfinproduktionen. Man blir alldeles hög på ett träningspass. 
-Jaha du, sa Asta osäkert. Hög hur då?
-Hög, sa Coco. Påverkad. Glad för ingenting. Man står där som ett fån på en maskin och ler. Flinar! Klockan sju på morgonen! Det är osunt! Det är sjukt! Det måste vara farligt, på något sätt. 
Hon krossade fimpen med en irriterad gest och tände genast en ny. Hon drog några djupa halsbloss och tittade surt på den illglödande taggen.
-Inte ens det här smakar bra längre, sa hon och krossade den också i det relativt tomma askfatet. Jag försöker hålla mig i trim, röka minst ett paket om da´n, dricka en flaska vin till maten och dra hem några offer i veckan men det går sämre och sämre. Jag har börjat äta grönsaker. 
-Nämen, sa Asta. Broccoli? Selleri?
-Jag mölar i mig broccoli, sa Coco och suckade tungt. Groddar, keso, ett par tre äpplen om dan. Hjälp mig Asta! Jag håller på att bli sund. 
-Det kanske kan komma något gott ur det, sa Asta. Lite trim på midjan? Snyggare häck? 
-Är det verkligen värt det, sa Coco och såg nästan mänsklig ledsen ut. Vet du vad som hände i morse?
-Nej, sa Asta. Du försov dig?
-Jag försökte försova mig, sa Coco. Jag hade satt klockan på väckning för att gå och träna, men så vaknade jag och kände Nej, jag skiter i det. Jag tar sovmorgon. En hederlig gammaldags sovmorgon och kommer en kvart försent som vanligt. 
-Med kläderna vift och makeupen på halv stång, sa Asta som sett det förut. 
-Just det, sa Coco. Så jag stängde av klockan och la mig igen. Men då hände något fruktanssvärt. Jag hörde en röst.
-Ett spöke? sa Asta med lysande ögon.
-En röst som sa: Nej men skulle det inte vara skönt att träna lite i alla fall?
-Nej fy så ruggigt, sa Asta. 
-Sen sa den: Du kan ju bara gå dit och träna lite grann om du är trött, bara för att inte komma ur rutinen. 
Coco tände fimpen på nytt och såg gråtfärdig ut. 
-Och så gjorde jag det.
-Va? sa Asta.
-Jag gick dit och tränade i alla fall. Fast jag hade lagt mig och dragit täcket över huvudet och bestämt mig för att låta bli!
-Det låter allvarligt, höll Asta med om. 
-Allvarligt! sa Coco. Det är en katastrof. Jag är fast. Min image är spolierad.
-Det kanske finns någon avvänjningskurs, sa Asta. Athletics Anonymous?
-Det finnas något sätt, sa Coco. Jag måste ha hjälp det är helt klart. 
-Eller så kan vi träna tillsammans, sa Asta. Det är mycket roligare när man är två.
-Du fattar aldrig någonting, sa Coco och drog på sig träningsoverallen. 
-Var ska du, ropade Asta ut i den mörka hallen.
-Jag ska bara ut och jogga lite, svarade Coco och försvann.
 

Astas arkiv

copyright  hamnqvist