-Karlar är så konstiga, sa Asta dystert.
-Det är inte så konstigt, sa Coco.
-Är det inte? sa Asta och tittade på Coco som dagen till ära hade på sig spiralgröna tights, rosa-oranga strumpor och en alldeles förtjusande liten beige tantrock i poplin. 
-Du odlar fortfarande den där video-looken, var Astas kommentar.
-Jajamensan, sa Coco. Du har ingen aning om hur effektiv den är.
-Är den? 
-Skrämmer bort varenda karl på flera kilometers håll. 
-Varför då, undrade Asta och kände som om möjligt ännu dummare än vanligt. Hon sneglade på sina egna normala jeans och relativt välsittande tröja.
-Man ser oberäknelig ut, sa Coco.
-Det är du ju också, kontrade Asta.
-Det hör inte till saken. Män kan inte se vem man är, de kan bara gissa till vem de tror man är.
-Jag förstår inte, sa Asta och funderade på om hon skulle börja röka och bli lite astmatisk så att hon åtminstone fick samma hesa, sensuella röst som Coco. Hon drog försiktigt ett bloss på Cocos majspipa och fick genast en hostattack.
-Ta Beata till exempel, sa Coco pedagogiskt och dunkade Asta i ryggen. Hon ser ut som en riktig Långedragskärring eller hur?
-Nja, sa Asta och torkade tårarna. Inte kärring kanske, men ganska borglig typ, så. Eller?
-Beata har alla rätta attribut. Päls, cashmerekavaj, tweed, diskreta smycken, otäck parfym, you name it. Hon är lättplacerad. Kostar pengar men håller sig inom givna ramar. Är inte otrogen, om än tråkig, och kan ta hand om en större middag. 
-Men så är hon inte alls det, protesterade Asta.
-Nej, det vet väl vi, sa Coco och blossade eftertänksamt på pipan. Men det syns inte.
-Vad? Asta hade alltid svårt att hänga med i Cocos logiska utflykter i mänskligt beteende, moral och etiska snårskogar. 
-Det syns inte på Beata att hon är en riktig häxa med diplom i vodooteknik. Hon ser rejäl och konservativ ut. Hennes man var absolut övertygad om att han fick det han såg. Men han hade fel.
-Men du såg ju hemskt oberäknelig ut förut, sa Asta. Med din vamplook och karlslukarstil. 
-Nej, där har du fel, sa Coco. Jag såg ut som en vamp, och de trodde att jag var en vamp men de trodde att jag var en kategoriserad, fastställd vamp. En sån som man hade kul med och drog till Bahamas med men absolut inte ställde framför spisen. 
-Nej, det hade ju inte varit så smart, höll Asta med om.
-De kunde ju inte veta att jag tränar kung-fu, och är välartad ordförande i Violplockarnas Vänner, och att jag fjällvandrar varje sommar.
-Det visste inte jag heller.
-Men det spelar ingen roll så länge de trodde att de hade koll på läget. Men nu, sa Coco och strök med nöjd min över sin beiga poplinrock, nu syns det att jag är fullständigt okontrollerad. Och det klarar de inte av.
-Jamen jag då, gnällde Asta. Varför springer de när de ser mig? Jag ser väl inte annat än snäll och försynt ut och man skulle ju kunna tro att det fanns åtminstone en eller annan karl som tyckte om snälla och försynta små kvinnor. 
-Försynt?, sa Coco och flinade rått. Försynt som en bulldozer modell mindre då möjligtvis. Du ser fullständigt opålitlig ut. Ena minuten går du och räddar daggmaskar på trottoaren. Nästa tränger du undan en stor fet Volvo i trafiken. Sen gråter du över världens ondska, och så går du och hyr Dödligt vapen 2 för det är så roligt när Mel ger skurkarna på käften. Och det värsta är att det syns. Om du åtminstone kunde hålla masken och vara en liten piplisa. Då skulle säkert någon känna sig stor och stark i jämförelse och komma och rädda dig. Eller så kör du macho-stilen rakt av och då får du någon självömkande varelse på halsen som behöver hjälp att andas här i världen. Men att vara både och, nej det går inte. Du får renodla en stil, sa Coco och blossade ivrigt på pipan som blev allt surare. Eller strunta i det.
Asta studerade sina tånaglar ingående ett tag. 
-Jag struntar i det, sa hon till slut. Det är inget roligt att bara vara en och samma.
-Håller helt med dig, sa Coco. Vem ska man då prata med när man ensam?
-Och få alla bra svar av, sa Asta.
-Det är därför män är så konstiga, sa Coco. De har ingen att prata med.
-Det är synd om männen, sa Asta. 
-Det kan du ge dig på, sa Coco.
 

Astas arkiv

copyright  hamnqvist