-Jag vill inte gå på mässa, sa lilla bilen tjurigt. 
-Du behöver inte gå på den, sa Asta för förtioelfte gången. Du behöver bara stå utanför och söt och medial ut. 
-Jaha, och sen, när jag stått där och snorungar har spillt läsk på lacken och satt feta tumavtryck på stänkskärmen, då ska jag säkert köra  hem någon också. Uppför halva Göteborgs backar och du vet att jag har ont i kopplingen, gnällde lilla bilen ohämmat.
Asta kände stor lust att vrida om växelspaken på den men behärskade sig och sa:
-Nej, jag lovar. Vi ska inte köra  hem någon. Du ska bara vänta på parkeringen och sen ska du och jag åka hem och ha en lugn hemmakväll. 
-Lovar du det, sa lilla bilen.
-På mina fem tummar, sa Asta och vindade som ärligheten själv. 
-Nu vindar du så där igen, sa lilla bilen misstänksamt och sackade betänkligt i den lätta uppförslutningen till parkeringen. 
Ett antal timmar senare kom Asta ut med två kollegor i släptåg. 
-Det är klart jag kör er hem, sa hon generöst. Det här är lilla bilen.
-Åh så söt den är, sa de båda beundrande. Vilken kultbil. Går den bra?
-Som ett skott, sa Asta och vred om startnyckeln. 
-Grrwl, grwwl, grww….ww…w, sa lilla bilen. 
-Batteriet är urladdat, sa kollegorna som är män och förstår sig på bilar. Har du startkablar? 
På andra försöket med en generös bilägares bistånd lyckades de få igång lilla bilen. Upp på leden med hela ekipaget – två fullvuxna karlar, packning, en stressad Asta och en ovillig bil. Motorn morrade och framdrivningen kändes trög. Då vaknade lilla bilen till.
-Nej men här kan vi inte köra, skrek den och bromsade till på en avfart ut på leden.
-Va, skrek Asta och var på väg att vända när hon sansade sig och såg att de var på rätt väg. Då svarade lilla bilen med att lägga ur växeln så hela växellådan skrek en hiskelig rad svordomar över veliga fruntimmer med körtkort. 
-Den är lite fransk av sig, sa Asta och log urskuldande mot passagerarna som höll krampaktigt i säkerhetsbältena. 
Lilla bilen blev samtidigt omkörd av fem tunga lastbilar med släp. Extralånga släp.
-Iiihh, skrek lilla bilen och bytte fil framför en splitter ny BMW som höll på att kasta upp av ren ilska. Passagerarna såg ännu blekare ut. 
-Ni måste tro att jag är alldeles hispig, sa Asta och strök svettpärlorna ur pannan. I vanliga fall kör jag väldigt lugnt. Inte alls så här hattigt. 
Passagernarna nickade allvarligt och såg ut att hålla med. För att distrahera dem började Asta peka ut kända landmärken i Göteborg. Amerika-skjulet där Greta Garbo tog båten till Amerika. Sjöfartsmuséet. Skivhugget. Passagerarna log blekt och verkade vara mycket intresserade. De närmade sig hotellet på Avenyn och Asta fickparkerade oklanderligt och släppte av dem. 
-Det gick rätt bra ändå, sa hon.
De mumlade något till svar, vänligt leende, och vinkade åt  henne. 
-Tur att jag lyckades göra någonting rätt i alla fall, tänkte hon och berömde sin parkeringsteknik. Samtidigt la hon in ettan och körde över trottoarkanten två gånger med ett vigt knäande. Hela Avenyn vände sig om. 
-Kan du gott ha, skitkärring, sa lilla bilen och susade iväg ut i Allén. 

Astas arkiv

copyright  hamnqvist