-Jag vill inte gå på någon skrikig opera, fnös fanskapet. Finkulturell skit. 
-Sluta åma dig nu, sa Asta och rev runt i garderoben. Det är Wagner. Det passar dig alldeles utmärkt. Men om du inte vill så kan du sitta här ensam hemma och tycka synd om dig själv, för jag ska faktiskt gå på Operan. Och lyssna på Tannhäuser. Och spana på tråkiga karlar i pausen. Och dricka ett glas vin och ha det trevligt.
-Jaja, vad du tjatar, muttrade fanskapet. Jag går väl med då. 

-Wow, sa fanskapet när de kom hem strax efter midnatt. Vilken show. 
-Visst var det häftigt, sa Asta. Det trodde du inte?
-Nej, det tog priset, mös fanskapet. Kolla du har ett blåmärke där. 
-Ja ser du, sa Asta och mönstrade ärmen. Och det svider bra på knogarna. Jag är inte van. 
-Får jag se, sa fanskapet ivrigt. Ujujuj. Du får nog ta klorhexidin på det där. 
-Du var för fin när du satte tänderna i tummen på den där gubben, sa Asta beundrande. 
-Du var inte dum du heller när du nitade honom i garderoben. 
-Han skulle inte ha gett sig på den där lilla tanten, sa Asta. Det var då jag såg rött. 
-Såg du inte att han manglade bibliotekarierna på vägen? De där två beiga som såg ut att vara från Skara. 
-Nej, det missade jag. Hur gjorde han då?
-De stod ju där och försökte komma in i kön men det var tre socialsekreterare som trängde sig före. Sen kom han OperaTarzan och golvade den ena och körde in den andra i väggen. Sen klättrade han över socialsekreterarna, han måste vara vd på Volvo eller kommunalpamp någonstans, och knäade lilla tanten. 
-Jag tål inte gubbar som ger sig på små tanter, sa Asta och såg hotfull ut. Men kön till baren var inte dum den heller. 
-Han som hällde vin över dig och inte ens bad om ursäkt, sa fanskapet. Då blev jag förbannad. 
-Bra att du bet honom, det var helt rätt, sa Asta tacksamt. 
-Du fick ju in en bra klack i foten på honom också, sa fanskapet. 
-Den gjorde nog ont för han såg lite stel ut efteråt, sa Asta och log när hon mindes hans min.
-Men det bästa var ändå parkeringen, sa fanskapet och såg lyriskt ut. 
-Parkeringen var en rysare, höll Asta med om. När vi köade på väg ut och det var en BMW som skulle pressa sig in från höger, och två Volvo från vänster och en Mercedes som skulle emellan dem. 
-Du darrade inte en sekund på kopplingen, sa fanskapet. 
-Deras bilar är dyrare att laga än lilla bilen, sa Asta bistert. Det var en fröjd och se dem stanna två centimeter från skärmen. 
-De höll på att svimma av ilska hela bunten, sa fanskapet förtjust. 
-Jag hade adrenalin sprutandes genom öronen när jag kom ut på leden, sa Asta. Vilka gubbar det finns. Har de ingen uppfostran alls? Vad har hänt med det där gentlemannaidealet? Kvinnor och barn först?
Hålla upp dörren för damer och stanna för gamla tanter på övergångsställen? 
-Du vet hur det är, sa fanskapet. Det stod ju i tidningen. Deras hjärnor orkar inte mer. Efter femtio är de utbrända. Slut på empati. Frontloberna är slutkörda. Den sociala förmågan dalar till noll. 
-Då kan de gott hålla sig hemma, sa Asta.
-Det får de inte för frugan, sa fanskapet. 

Astas arkiv 1998


Astas arkiv 1999

Astas arkiv 2000

copyright  hamnqvist