-Jag vill ha rattmuff, sa lilla bilen redan i september. Jag vill, jag vill, jag vill.
-Aldrig i livet, sa Asta. Något så urbota töntigt. Rattmuff. Snart tycker du att jag ska ha keps också? 
-Basker kunde du väl ha åtminstone, sa lilla bilen stött som i hemlighet vurmar för farbröder med keps. Keps och liten hund att köra över på gångbanorna. 
-Sen den där gången du försökte köra över farbrorns hund och allt vad det kostade oss, sa Asta och rös av obehag, så vill jag inte se varken åt kepsar eller baskrar på mycket länge. Vad flög i dig egentligen? Attackera en stackars tax mitt på ljusa dan.
-Taxar äter däck, sa lilla bilen lömskt. Och skäller.
-Äh, de springer efter och försöker valla in dig i flocken. Det är säkert bara någon slags instinkt. 
-Mordinstinkt, sa lilla bilen. Och det har jag hört på ett föredrag på radio om lateralt tänkande att när det gäller relationer ska man börja med att vara vänlig och sen göra som den andre gör. 
-Låter som han den där galningen Lars någonting, muttrade Asta. Jag tycker inte om att du lyssnar på radio när inte jag är med. Du kan missförstå saker. 
-Och då gjorde jag det med den hunden, fortsatte lilla bilen. Jag var snäll och vänlig och stannade vid gångbanan och sen bet den mig i däcket och då bet jag tillbaka. 
-Körde över heter det, och du väger i alla fall 500 kg och taxuslingen kan knappast ha gått på mer än ett och ett  halvt. 
-Varav 60% utgjordes av tänder, sa lilla bilen.
-Må så vara, sa Asta, men efter den malören blir det definitivt ingen rattmuff. 
Veckorna gick. Hösten gick från blöt och kall till blötare och kallare. En dag när Asta vaknade var det frost på takfönstret. Koltrastarna samsades med horder av kajor och tjocka kråkor i rönnbärsbuskarna vid parkeringen. Några sena vinteräpplen bet sig envist kvar vid grenarna efter det att alla löv singlat till marken. Snötäcket var på väg. 
-Jag fattar inte var jag gör av alla handskar, sa Asta en morgon. Det går inte ens att skylla på tvättmaskinen som äter sockar. Jag är helt säker på att jag hade minst två par bra skinnhandskar vid den här tiden förra året. 
Hon hittade ett par stickade och kastade sig ut i hissen, sen som vanligt. Lilla bilen stod och nynnande en liten höstvisa för sig själv i garaget. 
-Ingen sol och inga visor, ingen glass och inga fikor, allt är regnigt, allt är blött, det har regnat överallt. Ingen sooool och inga viiiisor, ingen snaps och inga flickor, allt är sunkigt, allt är slött, det har regnat öööööööverallt.
-Vilken muntergök du är då, sa Asta surt. Vill du att jag ska ta vagnen idag eller?
-Nejdå, ingen fara med mig, sa lilla bilen och ruskade på sig. Jag har nästan torkat ut. Det är bara lite fukt i förgasaren men det ska nog gå bra. 
De körde iväg i morgonrusningen och det första som hände var att Asta höll på att köra ner i ett fjärrvärmedike. Vantarna slant på bakelitratten. Hon fräste och svor en kort ramsa, sen åkte vantarna av. Samma visa när hon skulle hem, bara det att nu var det minusgrader och en mycket kall liten bil som stod och väntade på parkeringen, med en mycket kall och svårmanövrerad ratt. Vantarna slant och halkade och Asta svor. Till slut åkte vantarna av igen. En frostnupen Asta svängde in på tappen för att tanka. Där, inne vid kassan,. behagfullt hopkrullade i lättåtkomliga korgar låg det rattmuffar. 
-Man kan inte köpa rattmuff, sa Asta och blåste på sina blå fingrar. Undrar hur de känns? Hmm, mjuka, och varma. Men man kan inte köpa rattmuff. Man kan inte...
-Och så en rattmuff också, sa kassabiträdet glatt.
-Ja tack, sa Asta och rodnade.
Lilla bilen sa klokt nog ingenting.
 

Astas arkiv

copyright  hamnqvist