-Jag förstår inte vad som har hänt, sa Beata. Helt plötsligt ser hela stan ut som ett slagfält. Arméer av gatuarbetare, skyttegravar längs hela Nordenskjöldsgatan, totalt krigstillstånd i trafiken.
-Det är märkligt, höll Asta med. Gatukontoret brukar ju slå till  på semestern men det var lugnt och stillsamt hela juli. Till och med skyltningen var intakt.
-Augusti var det också lugnt, sa Beata. Men nu. Jag skulle åka till jobbet och där de inte hade gatuarbete slog de av trafikljusen.
-Och så blir folk desperata, sa Coco, kör ut och parkerar i korsningar och ställer sig på tvären över två filer bara för att garantera att de kommer fram först. Kosta vad det kosta vill. Jag  kom knappt fram.
-Det är likadant överallt, sa Asta. Jag skulle gå och handla. Hela affären var upp och ner på. Ombyggnad. Filen stod i fiskdisken och knäckebrödet hade de gömt bakom hårsprayen och tampongerna. Jag hittade en liten tant bakom mjöl och gryn som inte hade kommit därifrån på tre dagar. Hon var alldeles förstörd. 
-Så är det i nere på min butik också, sa Beata upprört. De bygger om. För att man ska bli tvungen att gå längst in för att hitta mjölken och passera chips och dataspel och chokladaskar på vägen. Precis som om man skulle falla för frestelsen. Jag har inköpslista. Vad tror de om en egentligen? Att man är hållningslös?
-Det klart man är, sa Coco och fimpade i fikusen. Men man undrar varför allting kommer på en gång. Kan det vara något kosmiskt? Du som kan sån´t där Asta. Är det hönans år eller vad är det?
-Jag tror snarare att det är valets år, sa Asta lite stött.
-Aha, sa Coco. Valets år. Det förklarar saken. 
-Eller valfläskets år kanske, sa Beata. Stora ord och yviga åtgärder för att stryka under allvaret i det  hela. 
-Se - vi kan bygga vägar, då kan vi nog sänka dagisavgifter också.
-Fast pengarna går väl åt på gatuarbetena så ungarna blir utan.
-De kan bli gatubarn, sa Coco. Det fungerar bra i Bukarest. Varför inte här?
-Men det begriper du väl att man inte kan gå till val med, sa Beata förståndigt. Rösta på oss så får dina barn en dräglig tillvaro på gatan. 
-Snart är vi där ändå, sa Asta dystert. Jag vet några som betalar över tretusen per unge på dagis eller skolis eller fritis eller vad det nu heter. Det där stället man förvarar barnen på. 
-De skulle kunna tjäna massor med pengar om de satte ungarna att gråta och tigga pengar i Femman i stället, sa Coco.
-Du är inte snäll, sa Asta. Tycker du inte ens om små hundar?
-Jo tack,sa Coco, det smakade bra sist jag åt det. 
Det blev tyst ett tag. Asta bleknade långsamt från friskt rosa med små fräknar på till en obehaglig grå nyans. Beata däremot fick något avlägset i blicken. Hon rynkade pannan och tänkte intensivt, sen var hon tvungen att ställa frågan.
-Hur smakar det då?
-Tja, sa Coco och tände en ny ultrasmal, ultralight cigarrett som hon tror är nyttigare än de vanliga och dessutom säkert är ett bra sätt att sluta på. Det smakar sött, som valfläsk ungefär. Fast segare i konsistensen. Valfläsket är mer poröst. Lättsmält. 
-Smakar skit redan i munnen menar du, sa Beata obönhörligt trots Astas protesterande mimik och allt mer tilltagande gröna nyans. 
-Just det, sa Coco. Som Phyffes bananer. 
-Jag mår illa, sa Asta.
-Sån´t är livet, sa Coco. 
 

Astas arkiv

copyright  hamnqvist