-Den här jäkla telefonen, muttrade Beata.
-Dog den nu igen? Asta tittade upp från Carnival Row.
-Dör hela tiden, sa Beata. Det räcker att det är under 10 plus så börjar den frysa.
-Du får hålla den varm, sa Coco. 
-Lättare sagt än gjort, sa Beata. 
-Jag stoppar den i behån om det blir kris.
-Ska till en stadig pushup för det, sa Beata. Ett daglinne hjälper inte långt.
-Har du daglinne? På riktigt? Asta tryckte på pausknappen.
-Är väl inget konstigt med det, sa Beata. Har inte alla daglinne?
-Aldrig hört talas om, sa Asta. Men jag hade linne med strumpebandshållare i småskolan.
-Du skojar, sa Coco. Strumpebandshållare?
-Strumpebandshållare och yllestrumpor. Otäckt när det regnade.
-Men lilla gumman, var kommer du ifrån? Mellanvästern?
-Norrlands kustland, sa Asta. 
-Och detta utspelade sig i någorlunda modern tid?
-60-talet. Jag hade yllebaddräkt också. Mormor hade stickat.
-Det går inte ens att tänka på hur vansinnigt obekvämt det måste ha varit.
-Det värsta var att den blev så tung när den blev våt att den liksom halkade av.
-Min moster virkade bikinis i bomullsgarn, sa Beata.
-Det skulle man i och för sig kunna hitta på någon stickgrupp på facebook idag också. 
-Men tillbaka till nutiden, sa Coco. Vad gjorde du med telefonen då?
Beata såg obekväm ut.
-Ah, sa Coco. Du stoppade ner den trosorna.
-Bara en stund, sa Beata. Så pinsamt.
-Nöden har ingen lag, sa Asta.
-Sen var jag tvungen att fiska upp den innan jag klev av spårvagnen. 

-Svårt att gå raska promenader med en iphone centralt placerad.
-Men alla skulle gå av så det var ingen som märkte något.
-Du får köpa ett thermofodral, sa Coco.
-Till mig eller telefonen?



Arkiv

copyright  hamnqvist