| April 2019 Sist på tekniktåget -Jag blir tokig! Beata kastade ifrån sig den nya mobilen och svor. -Den blir nervös när du håller på så där, sa Asta. -Jag vill bara att den ska fungera, fräste hon. -Man måste ingjuta lugn och mod i dem. -Dumheter, sa Beata. Det är en teknikpryl. -Icke desto mindre, sa Coco. De har också känslor. -Tänk på uttagsmaskinen i Skottland, sa Asta. Ensam, övergiven, ingen kontakt. -Tänk på alla kopieringsmaskiner man stått och gullat med. -Skrivare, de är i en klass för sig fortfarande. -Minns ni VHS-bandspelarna? -De klarade jag aldrig av, sa Asta. Fast jag ville så gärna. -Och alla trassliga små kassettband. Det var tider det. Diskokulor och platåskor. -Förfärligt, sa Beata. Man satt fastkedjad med en telefonlur som alla använde. I timmar. -Inga sms, inga facebookuppdateringar. -Men fotoautomater, sa Asta. -Man gick hem till varandra, sa Coco. Travade rakt in i hallen och ropade hallå. -Och så fanns det alltid den där som man fick vänta på, som alltid kom sent. -Jag skrev brev, sa Beata. Tänk. -Ja, sa Asta, på brevpapper i fina mappar, med tryckta motiv. -Och riktiga bläckpennor, sa Coco. Dyra rackare. -Checkböcker. -Mitt första bankomatkort, sa Asta. Vilket mirakel. -Det var där det började gå utför, sa Beata. Och nu vilar allt ansvar på oss själva - fixa bankärenden, koppla upp oss och välja, välja, välja. -Sant, sa Coco. Snart får vi göra stambyte och dra nya elledningar själva. -Med hjälp av en manual, sa Beata och drämde mobiltelefonen i bordet en gång till. Om jag bara kunde skriva ut eländet. Asta tryckte på Skriv ut på paddan. Det rasslade till i skrivaren i hörnet. -Här har du den. Trådlöst utskriven. -Fick du märkvärdisera dig också, muttrade Beata. copyright hamnqvist |