-Maskiner, fräste Beata.
-Man ska prata snällt med dem, sa Asta.
-Eller slå på dem, sa Coco.
-Det är bättre att vara snäll.
-Det kommer inte ut några pengar, sa Beata. Jag behöver kontanter.
-Du har ju kort, sa Coco.
-Tanten på kursen tar inte kort.
-Jag har några pund, sa Asta.
-Jag behöver minst tjugo.
-Nej, sa Asta. Det är nog bra fyra, fem kanske fem och lite till.
-Vad många mynt de har här i Skottland, sa Coco. Vem håller reda på alla småpengar?
-Tio pence är en krona, sa Asta. En och femti nästan.
-Bättre än tio öre förstås.
-Det kommer inga pengar, ylade Beata. Jag blir tokig.
-Postfröken sa att den var lite tjurig, sa Asta.
-Vi har publik, sa Coco.
Några lokala resurser tittade bort.
-Låt mig försöka, sa Asta.
Hon tog kortet och matade in det för fjärde gången. Hon tryckte långsamt och omständligt på varje knapp. Hon la handen på maskinen och blundade.
-Den ringer upp, viskade Beata.
-Och nu rasslar det lite, sa Coco.
-Det kommer pengar, sa Beata.
-Halleluja, ropade Coco och postfröken i mun på varandra.
-Vad gjorde du med den?
-Jag sa att vi förstod att den hade det jobbigt men att vi älskade den ändå.
-Var det då du gjorde handpåläggningen?
-Den behövde lite healing också.
-Gosh, sa Coco.
-Vi får öppna praktik när vi kommer hem, sa Beata.

Arkiv

÷copyright  hamnqvist